En dag på jobbet med Zoran. Limporna tejpas samman till ”ciggplattor” som sedan monteras in mellan tågets innertak och yttertak. En mindre verktygssats är allt som behövs för att få godset på plats.
Bildrättigheter: Linus Waltersson

Det är måndag. Våren har ankommit höglandet mellan den serbiska industristaden Niš och den bulgariska huvudstaden Sofia. Småbönderna har börjat plöja jorden och en dieselmotor av äldre modell driver dagtåget allt närmare gränsstaden Dmitrovgrad. Det är en krokig järnväg som dragits mellan mellan småjordbruk och bergssluttningar. Tågens restider i detta ingenmansland har knappast förbättrats sedan byggnationen. De flesta resenärer har stigit av i Niš eller tagit bussen. Kvar på tåget finns nu bara cigarettsmugglarna tillsammans med ett mindre antal lokala bönder som stiger av och på lite varstans där tåget passerar i promenadfart.

I en av tågets nedrökta kupéer med tjocka goa säten från 70-talet har Zoran påbörjat sin arbetsdag. En 33-årig kedjerökande serbisk tvåbarnsfar i fejkade märkeskläder från asien med två skrymmande sportbagar på ryggen som inte är så tunga som dom ser ut att vara. Han kommer från en by utanför Niš där tåget fortfarande stannar och invånarna drömmer om att kunna bygga sig ett nytt hus, i tegel. Landsbyns enda fabrik stängde genast när världsmarknadens villkor gjorde sig gällande i landet och vägen till en inkomst går numera alltid genom industristaden Niš. Zorans liv är inget undantag. Han köper sina limpor direkt av en grossist i Niš och dagpendlar minst fyra gånger i veckan till avsättningsmarknaden på andra sidan EU-gränsen där prisläget nu ligger betydligt högre på såväl hälsovådlig tobak som på de vanligaste apoteksprodukterna.

I dagsläget är det dock allt annat än hälsofrämjande apoteksprodukter som väller in i EU vid Dmitrovgrads gränspostering. Många forskare menar att de multinationella tobaksbolagen bär ansvaret för att just cigarettsmugglingen blivit så omfattande i Europa. EU-kommisionen ingick för fyra år sedan ett så kallat ”alliansavtal” med Phillip Morris, den största tobakstillverkaren på världsmarknaden, i syfte att säkra medlemsstaternas skatteintäkter från tobakshandeln. Samtidigt köpte Phillip Morris (tillsammans med British American Tobacco PLC) serbiens största tobaksproducent ”DIN fabrika Duvana AD” från den serbiska staten. ”DIN fabrika Duvana AD” ägs nu till 80 % av Phillip Morris och fabriken ligger  i Niš. Zorans cigaretter kommer från denna fabrik.

Som lågutbildad arbetare i Niš räcker det inte långt att sälja sin billiga arbetskraft på den vita arbetsmarknaden. Utan ”kreativiteten” står Zorans barn utan försörjning. En helt vit arbetarlön täcker inte de fasta kostnaderna för Zorans familj vare sig han jobbar i Niš eller på andra sidan EU-gränsen. Zoran och dom andra småsmugglarna på tåget ses i realiteten inte som kriminella på någon sida utan betraktas av allmänheten som ”hederliga” typer. Zoran är en pratglad och öppen person, god vän med hela tågpersonalen och har efter hand lärt sig kommunicera hjälpligt med utlänningarna, både på engelska och på det slaviska grannspråket.

Parallellt med den småskaliga smugglingen på gränståget rör sig storskaliga smugglare med maffiaanknytning på gränsvägarna i området där enstaka ”stötar” med enorma volymer vid enstaka tillfällen kan vinkas förbi av tulltjänstemännen. Maffiaanknytningen innebär särskillda avtal med såväl tobaksproducenter som myndigheter och den småskaliga smugglingen är med största sannolikhet mycket liten i relation till de maffiaorganiserade verksamheterna. Zoran är dock egenföretagare, saknar maffiaanknytning och smugglar endast cigaretter. Storsmugglarnas förtjänster är förstås enorma i jämförelse med Zorans dagsinkomst på 600 kronor, men han skulle ändå aldrig vilja jobba på kontrakt. Han vill snarast möjligt kunna återvända till det normala livet i hembyn, träffa sina barn varje dag och bygga tegelhus. Varken mer eller mindre.

-          Det värsta är att jag nästan aldrig kan vara med mina barn. När mina barn går upp på morgonen sover jag,  när dom kommer hem från skolan har jag rest och när jag kommer hem sover dom förhoppningsvis. Jag vill ju finnas där för min son och uppfostra honom, men just nu går det inte, säger Zoran och plockar stolt fram mobilen med bilderna på den 5-årige sonen och den 1-årige dottern.

Den potentiella profiten på 600 kronor för en returresa till Sofia är annars ingen dålig lön. Inte ens de värsta mutkolvarna till tågkonduktörer lär kunna matcha Zorans förtjänst på den här sträckan. I händelse av att de bulgariska tulltjänstemännen inte nöjer sig med att fotografera de lättilgängligaste hålrummen utan också börjar montera ner innertak eller på annat sätt lyckas fotografera godset sjunker Zorans profit, med 2 euro. Den informella ekonomin i Bulgarien har redan infört euron och även de mindre pratglada småsmugglarna på tåget bekräftar att 2 euro räcker för att stryka sitt ärende hos gränsmyndigheterna i Dmitrovgrad.

-          Den serbiska polisen är det enda jag har att oroa mig för här. Om dom börjar söka och hittar något kan det bli problem, men det är väldigt sällan. Bulgarerna är mer pålitliga. Dom har alltid samma rutiner, det är lika för alla och alla vet vad det kostar, förklarar Zoran när vi rullar in på bangården i Dmitrovgrad.

När ett parti smuggelgods väl har passerat tullen i Dmitrovgrad är det så gott som framme på EU:s inre marknad där Bulgarien numera ingår. Att smuggla tyngre droger eller vapen är förstås inte mycket svårare än att smuggla skrymmande tobaksvaror. De nationella tullmyndigheternas ”stickprovskontroller” inom unionen är ett mikroskopiskt riskmoment i sammanhanget och så snart det undertecknade schengenavtalet börjar gälla i Rumänien och Bulgarien kommer samma gynnsamma villkor även att gälla för människohandeln mellan nya och gamla medlemsstater. Inom kort förväntas alltså gränsmyndigheterna i Dmitrovgrad bära en väsentlig del av ansvaret för EU:s ”kamp mot människohandel” eftersom endast de yttre gränsernas myndigheter tillåts kontrollera samtliga inresande.

En timme senare, efter ett antal turer fram och tillbaks på bangården, rullar tåget in i Bulgarien. Det går utför. I kraftig nedförslutning skuttar tåget framåt i hög hastighet över rälsens grova skarvar och hela förseningen från tullen har hämtats in när tåget slutligen ankommer centralstationen i Sofia. Zoran gör tummen upp och knallar iväg för att göra sig av med godset. Därefter återstår bara den långa resan med nattåget tillbaks till hembyn i Nišava-provinsen.

* Zoran’s riktiga namn kan av naturliga själ inte publiceras här.