Sandra Hüller spelar Michaela Klingler, en 21-årig kvinna som för första gången ska lämna hemmet för att åka iväg och studera på universitetet i Tübingen. Michaela har fått en strikt katolsk uppfostran vilken tillsammans med en svår epilepsi tydligt präglat hennes personlighet och gjort henne skygg, tillmötesgående och en aning undergiven gentemot auktoriteter. Michaelas förhållande till sina föräldrar är ytterst komplicerat då mamma Marianne Klingler (Kogge) är nästan helt emotionellt avstängd gentemot sin familj medan Michaela lyckats behålla en kärleksfull relation till sin far Karl Klingner (Klaussner) och yngsta systern Helga (Friederike Adolph). På universitetet träffar Michaela en bekant från gymnasiet, Hanna Imhof (Blomeier.) De blir snart vänner trots att de båda är varandras totala motsatser; Hanna är en modern och sekulariserad tjej medan Michaela som präglats hårt av sin gammelkristna uppfostran är orubblig i sin tro på Gud och helgonet den heliga Katharina. Hanna tar också lättare på tillvaron än Michaela, som uppfostrats strängt och prestigeinriktat. Det börjar snart hända saker med Michaela som hon inte har kontroll över; hon kan plötsligt inte röra vid radband och kors och Michaela drar genast slutsatsen att hon är besatt av en demon. Dessutom blir hon kär i studenten Stefan (Nicholas Reinke) vilket komplicerar hennes tillvaro ytterligare. Michaela börjar också höra röster och  söker upp två präster för att få hjälp...

Plockar man på sig Requiem  i videoaffären lite snabbt är det lätt att tro att man ska få se en rysare då den behandlar ett ämne som exorcism, men filmen är i själva verket ett drama om en ung kvinnas väg in i en svår psykos. Visserligen håller regissören Hans-Christian Schmid publiken kvar i tron om att något övernaturligt skulle kunna hända ett bra tag i filmen, men har man som tittare bara en viss inblick i hur schizofreni och psykoser fungerar så förstår man snart att Michaela inte kommer att förvandlas till en demon i övernaturlig mening; kampen utkämpas istället mellan det sjuka och det friska inom henne; i själ och psyke. Sandra Hüller som debuterade som skådespelare i den här filmen (!) är inget mindre än makalöst bra i rollen som Michaela Klingler. (Förebilden är Anneliese Michel - en 23-årig student som dog av svält efter en exorcism i Tyskland 1976.) Hüller är fullkomligt trovärdig i sin väg från kuvad men samtidigt hoppfull student till psykotisk och darrande stackare i händerna på gammelkatolska föräldrar och två exorcister.

Det finns en känslighet i Sandra Hüllers ansikte  och kroppspråk som Michaela som för tankarna till Emily Watsons roll i Lars Von Triers Breaking the waves; det är ett mänskligt och sårbart ansikte, både barnsligt och kvinnligt på samma gång. Det samma kan sägas om Hüllers kroppsspråk. Över huvud taget är skådespeleriet i Requiem lysande: Burghart Klaussner och Imogen Kogge som Michaelas föräldrar är konsekventa i sin gammelreligiösa trosuppfattning och är nästan otäckt realistiska. Det är däremot svårt för att inte säga omöjligt att sympatisera med mamman som är familjens bittra överhuvud. Vi får veta för lite om Marianne Klingler för att förstå varför hon är som hon är. Vi kan bara ana, vilket i sig också är kittlande. Pappa Karl har sina ljusa stunder men är alldeles för svag i sin frus närvaro för att kunna påverka sin dotter positivt. Klaussner gör här en oerhört stark och trovärdig rollprestation. Anna Blomeier som gör den viktiga rollen som Hanna Imhof, Michaelas enda riktiga vän, växer in i sin roll efter hand. Första intrycket av Hanna är den simpla "bitchen" på skolan men hon slutar som den mest sympatiska karaktären i filmen tillsammans med Michaelas allt mer förtvivlade pojkvän Stefan, som är en riktig "good guy". Nicholas Reinke gör en känslig och nyanserad rollprestation och vi förstår att han bara vill bara Michaela väl men kommer han att orka hela vägen? Filmens två präster spelade av Jens Harzer och Walter Schmidinger är genomgående obehagliga i sin splittrade, men starka religiositet.

Requiem väcker frågor om vad som egentligen är sjukt i samhället. Är det själens/psykets känslighet eller en fanatisk tro på religionens verkan? Och vem bestämmer egentligen vad som är sjukt och fel/friskt och rätt? Filmen går att se på flera sätt beroende på vilken inställning man har till vetenskap och kristendom. Som film om en människas väg in i en psykos är det både intressant och trovärdigt. Det märks att det har gjorts rejäl research och man blandar tack och lov aldrig ihop begreppen schizofreni och personlighetslyvning. Michaela är allltid sig själv även när hon mår som sämst, även om alla i hennes omgivning påstår det motsatta. Det är bara en annan sida av hennes personlighet som kommer fram; framför allt är det djupt undertryckta önskningar och känslor som får fritt spelrum genom sjukdomen. Filmen är  inte subjektiv men den kan ändå sägas ta Michaelas parti och kritisera exorcismen och gammaldags katolicism. Det finns inget ädelt eller upplyftande i det prästerna i samråd med föräldrarna företar sig med Michaela. Det är rena tortyren och resulterar också till slut  i Michaelas död.

Requiem är en oerhört välspelad och trovärdig film men den är inte spektakulär eller episk och det är heller inte ett storslaget mästerverk som kastar tittaren mellan olika komplexa emotioner; men å andra sidan: hur många filmer gör det? Dessutom är det då och då skönt att se en film som inte söker manipulera sin publik på något sätt utan som helt enkelt berättar en stark historia rakt upp och ner. Det här är en film man ser för skådespeleriet framför allt; för det är verklig konst Sandra Hüller och de hennes motspelare presterar framför kameran i Requiem. Fotot är också intimt och närgånget vilket bidrar till den realistiska känslan; för här är det filmisk realism med skådespelaren i centrum som gäller, utan bihandlingar eller effekter som kommer i vägen för berättelsen. Å andra sidan förstärks eller fördjupas ju inte heller filmen utan dessa element.

Ytterst välgjort alltså av regissören Hans-Christian Schmid utifrån Bernd Langes manuskript baserat på fasansfulla verkliga händelser, men som sagt, utan att överraska utanför ramarna av vad filmmediet kan prestera.