Vi glider långsamt fram på vattnet, stillheten tycks oändlig. Längst fram i fören sitter styrman Vinodh lätt tillbakalutad och rattar kursen, i aktern hörs slammer från köksbestyr och en läcker sydindisk måltid vankas. På däck, i korgstolar kring ett soffbord sitter vi, tyst andlösa, och betraktar skönheten. På avstånd syns män som dyker i vattnet med långa störar. - De fiskar, förklarar Vinodh.

 Vi har betalat tretusen rupees var, sammanlagt tolvtusen, för att flyta runt ett dygn på den sydindiska delstaten Keralas inlandsvatten i denna vackra husbåt. Det är drygt fem hundra kronor var, eller sammanlagt åtta månadslöner för hostelvärden jag träffade i Mamallapuram. Två kockar, kapten och styrman ingår. Båten är enligt reseguiden Lonely Planet en av sju hundra ombyggda rispråmar med flätade tak som glider runt mellan öarna med förundrade turister. Keralas största industri, står att läsa.

   

Vi vill gärna prata med besättningen, helst att de ska slå sig ned och äta med oss, men de håller distansen och relationen oss emellan tar allt mer form av tjänare och betjänade. Det är så det är tänkt, vi betalar eftersom vi har pengar och vill roa oss, de arbetar eftersom det är så de försörjer sig.


På eftermiddagen dyker en man upp i en kanot som han styr upp jämsides med vår båt. Han har en paraplyliknande hatt, som skydd mot den starka solen. Med sig i kanoten har han en låda full med is och tigerräkor. Han säljer dem för 1000 rupees kilot. Tankarna går till vad jag hört om ekologiskt viktiga mangroveskogar som skövlas för att ge plats åt odling av just dessa räkor, och hur detta på många håll kraftigt förvärrade konsekvenserna av tsunamin 2004. Samtidigt är räkorna hans levebröd, den här paraplybehattade mannen.


Vi passerar otaliga risfält i grönaste grönt, kantade med kokospalmer. Kvällen och natten spenderar vi förtöjda vid en liten ö, solen färgar himlen röd och stjärnorna är tusen och åter tusen. Gitarren kommer fram och vi drömmer oss bort. Efter upprepade inbjudningar kommer Arun, kocken, och sätter sig hos oss. Han frågar om vi kan spela My heart will go on med Celine Dion. - Jag har sett filmen fem gånger, berättar han.


Arun är tjugo år gammal och har arbetat på båten i ett år. Han gör resan varje dygn, och är ledig tre dagar i månaden. Han och de andra i besättningen sover på däck när gästerna har gått och lagt sig i de två dubbelrummen på båten. Kanske blir Arun kvar på båten något år till, sedan vill han flytta till Kuwait, där hans syster bor, och arbeta. Han berättar att han studerar Hotel Management, fast nu har han inte hunnit läsa en bok på ett år.

Jätteräkorna är den paraplybehattade mannens levebröd.
Bildrättigheter: Ellen Lagrell

Nästa dag rör vi oss vidare och tillbaks till Allepey som var vår utgångspunkt. Överallt längs vattnet bor människor. Deras hus klamrar sig fast på landremsor om bara några meter mellan risfält och flod. Kvinnor i färgstarka saris tvättar kläder i vattnet, någon vallar en get. Vi tittar, nyfikna, som om scenerna som utspelar sig omkring oss sker i en annan värld, på en tv-skärm. Några vinkar glatt, några blänger tillbaks. Förnärmade? Trötta på att bli betittade? Jag slår generad ner blicken.


På bryggan i Allepey tar vi farväl av Arun, Vinodh, Praveen och Lal. En skumpig bussfärd tar oss tillbaks mot turistorten Varkala. Bussen är full och den första halvtimmen får vi stå upp, tätt sammanpressade med andra kroppar i skarp kontrast till den bekväma tillvaro som präglat det senaste dygnet. Samtidigt som jag besväras av värmen och trängseln infinner sig en tillfredsställande känsla av att få uppleva det ”riktiga”, myllrande och lätt obekväma Indien igen.


Tanken slår mig att många turister tycks vilja uppleva detta ”äkta” Indien. Charterturisterna är många, inte minst från Sverige, som med guideboken i hand letar efter det mest pittoreska och genuina av det färgsprakande landet. Men man vill ha det i lagom doser, och visst är det skönt med lite vila. För den som kan välja.

- Ellen Lagrell