Ett mord på konsten pågår
Det kan knappast vara någon överraskning att konstlivet i Sverige (och sannolikt internationellt) alltmer tenderat att bli en angelägenhet för de få. Utställningsverksamheten på gallerier, konsthallar och museer har stadigt gjorts allt exklusivare och blivit en verksamhet långt bortom och utanför de mångas liv, drömmar och behov.
Vi kan till exempel se hur kritiker skriver att det är alldeles rimligt och till och med bra att konsten blivit avpersonifierad och de installationer som nu tycks ha avlöst den tidigare kallade postmodernismen försöker man nu samla under rubriken ”samtidskonst”.
Det vore enkelt att fråga: Vad är då all den konst som gör idag som inte är samtidskonst? Är det gårdagskonst? Eller utanför konst? Eller är det efterblivnas konst?
Frågorna hoppar sig. Någon sorts debatt med samtidskonstens banerförare är knappast möjligt. De som tror att ”samtidskonsten” är den konstriktningen som ger inträde till konstlivet, de köper inte andras argument.
Jag vet. Kritiker till enögd samtidskonst avhånas. Det här – den här utvecklingen – kunde ju vara likgiltig, kan det tyckas. Man kunde ju resonera så att det spelar väl ingen roll om ett fåtal konstarbetare, som tror sig vara eliten, får pyssla med sina små lekar.
Men riktigt så enkelt är det inte. För medan detta sker så sker också en stor avtappning av konstpublik från det svenska konstlivet. Jag har hört talas om särskilda rum med särskild videokonst som kan ta emot åtta besökare per dag och detta i storstäder, efter svenska mått. Vad som sker är alltså att den tidigare konstintresserade allmänheten alltmer börjar visa upp en likgiltighet för konsthallarna, gallerierna och museerna. De har under så lång tid känt sig lurade, ställda utanför, upplevt sig som okunniga och rent ut sagt dumma. Nu är de i färd med att sluta besöka kostevenemang.
Man kunde avkräva mig statistik på detta sakernas tillstånd. Men det är svårt att visa till annan statistik än att gallerier slocknar, stänger upphör. Konsthallar och museer bara kan dra publik till sina mest spektakulära arrangemang. Man kan locka en nyhetshysterisk publik till en utställningsvernissage där aidssmittat blod i en ballong förevisas eller där någon annan degenererad jippobetonad akt utspelas.
Men det finns också en annan utmärkt väg för döende konsthallar och museer att hålla sig vid liv. Man skaffar sig ett kafé eller en restaurang i anslutning till utställningshallen. Sedan ser man till att stället blir populärt som inneställe och lunchställe och så räknar man glatt in mat- och fikapubliken som utställningsbesökare.
Jag missunnar inte konsthallar att bättra på sin statistik. Det är väl ett måste för att inte behöva stoltsera med tomma salar och eländig besöksfrekvens. Inte heller missunnar jag någon en fika.
Men kvar står det faktum att den snäva ”samtidskonsten” håller sig tvångsmässigt borta från en bredare publik. Det har blivit liktydigt med dåligt eller banalt att nå en stor publik. Istället skådas navel in absurdum.
I TV talade nyss en konstnär om de tomma gallerierna och en konst som egentligen bara levde genom affischer medan videorummen på utställningarna var tomma. Apparaterna stod still. Svenskt konstliv står still.
I ett sådant läge ser jag att den svenska konstpubliken håller på att utplånas. De odugligförklaras gång på gång, de möts aldrig av verk på utställningarna som angår dem själva eller deras liv. Och om så är fallet att konstnären menar sig beskriva vårt liv med dess värme och kyla, drömmar och skräck och publiken ändå inte kommer, då har konstnären och konstarrangörerna misslyckats i sina ambitioner.
Jag har själv sysslat med konst i snart fyrtio år och jag känner hur mitt eget intresse för konst i dagens tappning minimeras. Konstprogram i TV, radio och tidningar blir allt mer obegripliga. Och jag vet sannerligen att många känner som jag. Hur många har jag inte mött som känner just så? Ofta nås jag av människor som uttrycker samma leda och sorg över konstens utveckling.
Därför menar jag att konsten måste återerövras av folket, målarna, skulptörer, konstföreningar och av hela konstpubliken. Jag menar att vid sidan av de exklusiva med samtidskonsten måste det skapas ett forum för en folklig konst.
För det har blivit på det viset att många konstutövare som arbetar traditionellt, som målar i olja och på duk, de börjar sakna utställningsmöjligheter.
Ingen vill beskära samtidskonstens utövare deras iver och verksamheter. Men det finns utanför och vid sidan av detta nu så etablerade och dominerande, där finns en konst som bygger på traditionen och som vill bevara konstnärens rätt att tro på romantiken och den personliga gesten som uttryck i konsten.
Men när alla bildningsförbund och konstorganisationer tycks sakna kraft och lust och motiv att agera för att ge de svenska ”traditionellt” arbetande konstnärerna ett forum, ja då måste man börja fråga efter vilka vägar som skall beträdas för att återskapa forum för denna sidsteppade konst. Att ge plats för denna åder av konstnärlighet i det svenska kulturella livet.
Många konstnärer tar naturligtvis saken i egna händer och arbetar så gott de kan, målar och ställer ut. Men det skulle vara på tiden att vi igen började få se en svensk konst som brydde sig om våra liv och våra behov. Det står massvis med målare och skulptörer på kö för att få visa sina verk. Men var finns deras gallerier, konsthallar och museer? Jag vet inte vilka vägar som ska beträdas för att inte den svenska konsten och dess konstpublik helt skall utplånas. Debatt med ”samtidskonstnärerna och samtidskritiker” är meningslöst.
Men jag har känt en angelägenhet att säga detta. Är det så att alla våra ideal skall falla, avhånas och förkastas, ja då skall det i alla fall ske under protest.
Här är min protest mot det mord som pågår på det svenska konstlivet.
