Har du någonsin funderat över om ditt liv i själva verket styrs av en högre makt? Detta blir plötsligt verklighet för skattmasen Harold Crick som en dag börjar höra en röst som återberättar allt han företar sig. Det visar sig snart att berättarrösten tillhör författarinnan Karen Eiffel och att Harold Crick är hennes romanfigur som hon planerar att ta livet av i sin nya bok. När Harold får reda på den hemska sanningen om sitt öde bestämmer han sig för att söka förhindra sin egen död, något som är lättare sagt än gjort.

Stranger than fiction är en film som tar sig an evigt existentiella frågor på ett underhållande, lättsamt men samtidigt tänkvärt sätt som amerikansk film är så bra på när ett riktigt vasst manus möter en begåvad regissör och skickliga skådespelare. Harold Crick blir efter sitt dödsbesked tvungen att lämna sin trygga och ganska ensamma tillvaro och påbörjar en resa i sitt inre för att få svar på urgamla frågor som: Vem är jag? Varför finns jag? Kan jag ändra mitt öde? Till sin hjälp har Harold en minst sagt rättfram professor i litteraturteori. Tillsammans försöker de hitta en lösning på Harolds prekära situation även om Hilbert verkar mer intresserad av det litterära problemet Harold än om människan. Det blir lyckad situationskomik i flera roliga och välskrivna scener. Greppet att låta litteratur möta film på det här sättet är överhuvudtaget mycket lyckat. Publiken får återberättat  delar av Karen Eiffels roman som Harold Crick är huvudperson i samtidigt som han är filmens drivande karaktär. Eiffels romanavsnitt är dessutom spännande och välskrivna och jag får lust att läsa hennes bok med det genialiska namnet "Taxering och död" i sin helhet.

Det finns också ett romantiskt sidospår i filmen som glädjande nog fungerar väldigt bra, nämligen det mellan Harold Crick och den rebelliske caféägaren Ana Pascal. Ana spelas med charm och pondus av Maggie Gyllenhall och kontrasten mellan hennes livsgnista och patos kontra Harolds torrhet är ljuvlig att se. Ana är inte bara tuff på ytan utan tuff rakt igenom men visar sig ha ett gott hjärta vilket Gyllenhall förmedlar på ett oerhört fint sätt.

Hur fungerar då Will Ferrell som vi är vana att se i gapflabbiga komedier som Anchorman, Wedding Crashers och Blades of glory, i den här filmen som drar mer åt det dramatiska hållet? Mycket bra, visar det sig. Precis som Jim Carrey när han lämnade sina tokroliga roller för djupare dramakomedier som Man on the moon och Eternal sunshine är Ferrell härlig att se så här nedtonad. Han är fortfarande fantastiskt rolig men på ett mer subtilt och rörande sätt än i tidigare filmer. Det blir mer aktivt spel med ansiktet än med kroppen om man säger. Det är skickligt av Will Ferrell att spela en människa som nästan har glömt hur man ler och ändå få fram så många nyanser i hans personlighet. Klassiskt skolade Emma Thompson är också bra; hon tar sin roll som den neurotiska författarinnan Karen Eiffel på fullt allvar; kanske lite väl allvarligt för den här typen av film. Rollen hade mått bra med ett litet stänk av avväpnande humor från Thompsons sida. Karen blir lite väl endimensionell i sin ångest emellanåt.

Tyskfödde regissören Marc Forster, som ligger bakom filmer som överskattade Monster’s Ball och fantasifulla Finding Neverland, har tillsammans med manusförfattaren Zach Helm gjort en dramakomedi som är lyckad rakt i genom. Det är roligt, rörande och tänkvärt att följa Harold Cricks öde under hans (sista?) veckor. Manuset är litterärt och intelligent och det berättas rakt och utan smetighet.

Stranger than fiction är ett starkt DVD-tips för dig som vill se en skruvad dramakomedi med fantasi, värme och intelligent humor.

- Mathias Rosquist