Bukowski – bakrusets dramaturg
Man får alltid en misstanke om att en diktande drinkare som skriver om sin bakgrund egentligen hycklar socialporr och spritromantik och bestiger tveksamma litterära parnasser med sin vinpoesi. Charles Bukowski har ändå lyckats upptäcka en del mera livsbejakande hägringarna bortom spritdimmorna. Han säger något som är viktigt och äger en mänsklig gnista mitt bland fylleramsor och kvinnoobjektifierande gubbtråk.
Bukowski
214 dikter
Norstedts
Varje konstnär har sin begreppsvärld och sina ädelstenar. Bukowski super och röker och struntar i det mesta. Men han har närvaron. Den är hans ädla vara. Den är hisnande hög på sina ställen, särskilt i de bakfyllenojiga dikterna. Där är han på hemmaplan. Där finns bländande ögonblick där inte en stavelse är onödig. Charles gör dikt av sina hallucinationer. Upphöjer dem till konst. I dessa 214 dikter som är mer eller mindre fylleprosa rakt igenom gör han det ofta och mycket bra. Det blir kul att vara fyllsjuk och hallucinera. Om man nu inte upplever det på riktigt vill säga. Då handlar det mycket mer om ett vansinnigt blåstirrande in i dödens väntrum än vad som framgår av Bukowskis poesi. Det bör den varnas för som inte skådat bråddjupet i spritflaskans bottensörja.
Men där finns också tradiga stereotyper, sega gubbsjukerier och dimmiga utgjutelser om kvinnor som bara tröttar. Det hela växer dock och blir till ett tompavornas, slattarnas och de sunkiga fyllekvartarnas drama.
Benny Holmberg
