Under ett långt ”konstskrivarliv” har jag stött på bilder, konst som engagerat mig starkt. Och jag har mött mängder av annan konst som lämnat mig fullständigt likgiltig. När man berättar om sådana erfarenheter är det lika så gott att erkänna eller medge att varje människa måste äga friheten och rättigheten att själv bestämma över sin ”smak”. Ingen konstkritiker, museiman, amanuens, kurator (som det numera heter) eller konstexpert har den allra minsta rätt att tvinga på andra sin uppfattning om konst. Det vore för övrigt förmätet att hävda att den egna smaken är den allenarådande.

Men ändå är det en stor glädje för mig att medge att vissa konstnärer talat till mig med större direkthet och ett starkare anslag än andra. Och fyrtio år som konstkritiker har gett mig erfarenhet att berätta om några konstnärer som jag kommit att näst intill förälska mig i.

Med min hustru har jag gjort upprepade resor till Oslo för att gång på gång få möta Edward Munchs måleri på det klassiska Munchmuseet. Likaså är det en glädje att få berätta att van Gogh tillhör favoriterna, liksom impressionisterna och alla målare som varit färgens budbärare och färgens dyrkare. Självfallet hör den norsk-svenske målaren Peter Dahl till de lyckligt färgrika målarna i min skara av favoriter. Dit hör också den nyligen bortgångne paris-norrlänningen Bengt Lindström (barbaren med färg i blodådrorna).

Men när jag är i farten med att avge denna min bekännelse till konstens glimrande kolorister så kommer som på beställning en alldeles färsk och ny och vacker och rik bok om ännu en svensk konstens färgdyrkare och färgmagiker. Boken handlar om Erland Cullberg och är skriven av hans bror Staffan Cullberg. Bland syskongen Cullberg finns för övrigt också professorn i psykiatri, Johan Cullberg, som också nyligen skrivit en bok som till stor del handlar om Erland Cullbergs måleri och skapelseprocesser.

Det finns en baksidestext till den här boken som är så klar, så vacker och så träffande att jag väljer att citera den. Sålunda skriver Staffan Cullberg och sin brors måleri: ”Måleriet är för Erland en energislukande och långvarig process, som ett filmarbete med många omtagningar. Tecknandet däremot frigör i ett moment, som stillbilder eller snapshots.”

När jag själv första gången såg Erland Cullbergs rasande energifyllda och vackra måleri var det på Moderna Museet i Stockholm. Den utställningen var enligt min mening något av det vackraste som Moderna Museet visat och jag kände hur Erlands ande drev genom salarna som en skön och orolig ande som ropade oavlåtligt till betraktaren. Det var en röst i bilderna som ropade: ”Här är jag, se mig, se mig och älska mig.”

Den här visningen gav utrymme för ett måleri som inte krävde konsthistoriska förkunskaper och som bara ville vädja till det nakna sinnet. Det är inte mycket måleri som gjorts i Sverige under de senaste åren som slagit sig fram med en sådan vildsinthet och sådan skönhetslängtan som Erland Cullbergs bilder. Här blandas oron med ömheten och det är en konst som aldrig tar paus och som aldrig nöjer sig. Mer och mer och mer igen ropar Erlands bilder efter att bli älskade och att tränga raka vägen in i betraktarens hjärta.

Jag hade alltså sett Cullberg på Moderna Museet och jag blev fast i hans konst. Senare mötte jag igen hans bilder på Malmö Konsthall och än en gång blev jag övertygad om att jag mött en betydande målare. En av den sorten som plöjer sig fram genom koloristiska färgvallar och låter figurerna träda fram, lysande och vackra på dukarna.

Staffan Cullbergs bok om brodern Erland är en hyllning från en bror till den i syskonskaran som slitit  sig fram genom sjukdom och utsatthet. Det har talats och skrivits mycket om Erland Cullbergs sinnessjukdom och hur den påverkat hans måleri. Men just här är det angeläget och befriande att få påstå att Erlands mentala sjukdom inte är grogrunden för hans måleri. Snarare skulle jag vilja påstå att Erland Cullberg målar så vackert och starkt inte tack vare sin mentalsjukdom, utan trots sin etikettering som mentalsjuk.

Den här boken är som sagt rik och vacker. Den är ett kärleksbrev från en bror till den äldre magikern i bild.

Stig Åke Stålnacke