Bob Hanssons debutroman GUNNAR från 2007 handlar om 58-årige Gunnar som fått ett nytt hjärta och därför blivit förtidspensionerad. Gunnar har jobbat med att bygga hus i hela sitt liv och efter att ha förlorat sitt jobb har han ingenstans att ta vägen om dagarna. Dessutom har han börjat drömma underliga drömmar som han inte minns när han vaknar, men som läsaren får ta del av. Drömmarna verkar tillhöra någon annan. Finns det en koppling till Gunnars nya, transplanterade hjärta? 

Gunnar härstammar från en lång rad av punktliga, arbetande karlar och Gunnar är inget undantag. Nu kan han emellertid inte längre utöva sin punktlighet då det inte finns något att fylla ut dagarna med. Gunnar har inte längre några rutiner att hänga upp sina dagar på och till en början ligger han mest på sin säng, stirrar i taket och tycker synd om sig själv. Gunnar har få vänner och ett ansträngt förhållande till sin son, så han går sällan ut och träffar folk. Den enda personen han kan relatera till något så när är det fyraåriga barnbarnet Conny. Gunnar tycker att Conny är klok därför att han ännu är för liten för att hata sig själv.

Huvudtemat i GUNNAR kretsar mycket kring just självhat. Gunnar hatar sig själv och är övertygad om att alla andra, undantaget Conny, också gör det. En person som hatar sig själv i särskilt hög grad - nästan lika mycket som Gunnar - är Connys dagisfröken Anna. Efter en rad misslyckanden lyckas Gunnar bjuda ut Anna och det går - sådär. Gunnar bjuder ut på kinakrog men kan inte stå emot de förändringar och det självhat som gror inom honom och blir alltför ärlig i sina intentioner med Anna, vilket avsevärt försvårar deras dejtande. Gunnars nyfunna ärlighet i kombination med ett försök att fylla ut en meningslös vardag driver honom in i en rad situationer han inte kan hantera, det ena mer farligt för hälsan än det andra. Samtidigt gnager en okänd röst inom Gunnar och en hand som inte är hans egen kramar om hans ömtåliga hjärta vid de mest olämpliga tillfällen...

GUNNAR är en svårdefinierad bok för den som vill ha ordning och reda. Den vägrar sälla sig till någon särskild genre i språk och handling. Det är en roman, skriven på prosa, men Bob Hanssons bakgrund som poet gör sig ständigt gällande i orden som nästan verkar dansa fram över sidorna. Detta är särskilt påtagligt i drömsekvenserna där berättandet får lov att dra starkt åt det poetiska. Stilen är i stora delar av boken skönt naiv och anarkistisk. Man får känslan av att Hansson vill väcka det barnsliga inom oss genom att berätta Gunnars historia från vuxenbarnets perspektiv, vilket tydligt präglar texten. Det är fint så, eftersom det är en vuxensaga vi får berättad för oss när vi läser GUNNAR; en roman som trots att den tar avstamp i allvarliga ämnen som ensamhet och självhat på sina ställen är fruktansvärt rolig. Om man är en läsare som bejakar barnet inom sig, vill säga. GUNNAR är en finstämd, dödsallvarlig, humoristisk och lite mystisk bok om vardagen och den (o)vardagliga människan, som allt för sällan får en röst i nutidsromanen. Dessutom är det en högst begåvad romandebut av poeten och estradören Bob Hansson.

- Mathias Rosquist