Varför Tobias Berggrens nya diktsamling fått detta namn är att "Denna dikt är också och skall vara ett ställningstagande mot staten Israels etniska rensning av den palestinska befolkningen, från åtminstone år 1948, Nakba, kallar palestinierna den", skriver Berggren i efterordet.

Det var nästan vad man misstänkte, om man får vara lakonisk. Dock inte ironisk. För ovanstående citat är sprungen ur en man med judiska rottrådar.

Det politiska i all ära, den röda tråden i Berggrens första diktbok på elva år är annars rörelse. I tid och rum, och för förändring. Och poeten placerar gladeligt läsaren ömsom i det politiskt glödheta Jerusalem, för att i nästa stund gå in i sig själv och minnas "sin sons fingrar". Eller mammans... ja, kanske längtan till ett annat liv.

Intifada är ett poetiskt växelbruk vars 67 sidor vattnas ord av vredens tårar och havets symboliska möjligheter.  Rörelsen, eller resan, mot ett annat något är som sagt återkommande: "Rörelsen skrämmer dem som klamra sig fast vid sina privilegier och som har makt att ställa både stridsvagnar och krypskyttar att försvara dessa".

Stenen är det både reella som symboliska förändringsmedel Berggren spelar med i Intifada. "Heliga stenar ligger kastade i alla gathörn/som glöd", skriver han och åsyftar situationen i Mellanöstern. Men Lapis, sten, får hos Berggren stundtals sexuella drag:"Markens stenar, strändernas/deras namn, deras särskilda kön".

Tobias Berggrens poesi är både expressiv och kontursvag. Men rytmen är böljande och lätt att hitta in i, även för den oinvigde.

Om Intifada är ett verksamt medel för att belysa en av "djävulens emanationer" (Shoa, Vietmankriget, Stalins terror, och i det här fallet, ockupationen och förnedringen av det palestinska folket) låter jag dock vara osagt.

Det hindrar inte att undertecknad hoppas Berggren får efterföljare i modet att Skriva Politisk Poesi, anno 2008.