Min första kontakt med Amanda Jenssen var när jag av händelse slog på ett avsnitt av artisttävlingen Idol en fredagkväll förra året; en 18-årig sval blondin från Lund gjorde en bedårande och fulkomligt hudlös tolkning av Leonard Cohens "Hallelujah." Publiken blev som galen och juryn var för första gången alldeles mållös. Inte ett ord fick de fram utan ställde sig bara upp och applåderade som vore de stolta och rörda föräldrar. Amanda var också rörd och såg ut som om hon i det ögonblicket inte riktigt greppade hur jävla bra hon just varit. Själv var jag också ordentligt tagen och förstod direkt att detta var den överlägset största och mest originella talangen att komma fram ur en annars ganska jämntjock och uttjatad tävling full med halvtalanger och wannabes.

Efter den fredagen var det bara till att följa coola Amandas väg till finalen och hennes upphaussade slutkamp mot "Mariah" Picasso. Ödet ville Amanda väl och lät henne sluta tvåa. Picasso fick sin stund i rampljuset med vinnarlåten och Amanda fick ordentligt med tid på sig med sin debutskiva. Resultatet blev "Killing my darlings" där hon bland annat skrivsamarbetat med Pär Wiksten från Wannadies. Låtmaterialet varierar från glada upptempolåtar med poppig 60-talstouch till ganska känsliga, tidlösa ballader. Ljudbilden är skickligt ihopsnickrad, men tyvärr ganska tillrättalagd och radioanpassad. Som motvikt finns som tur är Amanda Jenssens lite hesa och bångstyriga stämma som både anpassar sig till och stretar emot musiken på ett imponerande sätt.

Albumet har elva spår och alla är helt enkelt inte lika intressanta. "Amarula Tree" är den obligatoriska slagdängan som kommer att snurra flitigt i P3; Wannadiesdoftande balladen "Greetings from Space" är kanske det bästa spåret på albumet; på första singeln, rockiga "Do you love me" spricker Amandas bräckliga men samtidigt kraftfulla röst på bästa sätt; den ärliga balladen "Numb" är tillsammans med avslutande "Our last goodbye" det närmaste vi kommer "Hallelujah" på den här skivan. " Överlag kräver albumet förvånansvärt många genomlyssningar för att man börja uppskatta den ordentligt och upptäcka musiken. Det kanske är en bra sak? Det kan tyda på att det här inte är inte är så mycket easy listening som man först kan få intrycket av, att det finns mer att hämta så att säga.

Trots vissa reservationer tycker jag det här är en lovande debut av en stor talang som bara börjat utveckla sitt artisteri och jag hoppas och tror att Amanda Jenssen i framtiden kommer att ta kontroll över sina produktioner och sitt låtval på samma sätt som hon kontrollerar sin unika röst och sin musikaliska tajming. Och: Amanda Jenssen behöver inte någon som bestämmer hur hennes ljudbild ska se ut, den skapar hon själv, med sin själ och sitt hjärta. Om ni får tag på liveupptagningarna av "Hallelujah", "Suspicious minds" och "No One" från Idol kommer ni att förstå vad jag menar. Där har ni både gårdagens och framtidens Amanda Jenssen. I år har hon hon gjort en helt okej skiva som kommer att glädja många lyssnare. För mig når den halvvägs. Jag gillar artisten, men när det gäller ljudbilden har man fegat ur och anpassat sig. What a shame.

- Mathias Rosquist