Vi som aldrig sa hora.
’Vi som aldrig sa hora’, gavs ut på självaste kvinnodagen den 8 mars, 2007 och väckte en het och vildvuxen debatt om vad Ronnie Sandahl egentligen ville med sin bok. Enligt Sandahl brottades hans generation med problemet att det är skitstövlarna som får tjejerna.
I den efterföljande debatten restes också frågor om huruvida kroppsställningen i själva akten har betydelse för ett jämlikt förhållande. Finns jämlika knull? Är det inte främst i de sociala och ekonomiska frågorna jämlikheten byggs? Blir inte jämlikhetsdebatt och köns-och genusbetingade frågor här reducerade till snäv sänghalmsetik och privat nuppdemokrati?
Vi som aldrig sa hora
Ronnie Sandahl
Wahlström &Widstrand
2007
Ja så kan man tillspetsat sammanfatta delar av den debatt som följde i kölvattnet på Ronnie Sandahls debutbok Vi som aldrig sa hora. Huruvida Ronnie Sandahl i denna fråga kan sägas vara en god representant för sin generation och om hans debutbok kvalificerar sig för epitetet generationsroman, sträcker sig bortom min räckvidd att bedöma. Frågor om kroppsställningar och kärleksrelationens olika uttryck i sänghalmen och dess betydelse för jämlikheten tycktes dock fortfarande vara heta och relevanta i könsrolls- och jämlikhetsdebatten och de ekonomiska och sociala preferenserna såg ut att vara mera underordnande. Diskussionen föranleddes bland annat av huvudpersonen Hannes och de övriga killarnas uttalade förkärlek för att 'sätta på bakifrån', där man följaktligen inte ser varandra i ögonen. Frågeställningen är ju inte olik den som restes redan i förra seklet, under sjuttiotalet, då man diskuterade huruvida mannen eller kvinnan skulle ligga överst i akten. Var det mansförtryck om mannen intog överläge?...
Det fanns en kultfilm på sjuttiotalet som hette 'Misshandlingen', där tjejen, som ligger underst, mitt i akten frågar killen, som följaktligen ligger överst, om hon är utsugen och han svarar med den dåvarande politiska aktivistens emfas ungefär- 'ja du är jävligt utsugen'. ( Misshandlingen, Lars-Lennart Forsberg, 1969, tilldelades Guldbagge) Frågan om kontrahenternas kroppsliga position i kärleksakten blev i filmens gestaltning till en dubbelbetydelse om kapitalismens förtryck och det manliga kvinnoförtrycket och den tycks tydligen fortfarande vara av vikt och stå på dagordningen i dagens debatt om kön, genus, roller och ideal. Man kan då i stilla förundran ställa sig frågan- har inte debatten kommit längre än till detta kroppsakrobatiska ställningskrig? Är dagens jämlikhetsdebatt och köns-och genusbetingade frågor reducerade till snäv sänghalmsetik och privat nuppdemokrati?
Berättelsen i Vi som aldrig sa hora, med tre centrala rollfigurer- Frippe, Hannes och Kristian - där Hannes tydligen går för att vara Sandahls alter ego skildrar ett lite segt landsortsgäng som existerar i den asfaltsblöta och dåsiga småstaden Falköping. Dessa tre killar konfronterar en märkvärdigt anonym karaktär, en tjej-Wilma som ju ändå hela problematiken projiceras på. En tjej som 'knullar runt'. Hon ska vara en motpol/pendang till den klassiske mannen/killen som enligt gängse myt annars brukar vara den som 'nuppar runt'.
Här har Sandahl greppat sitt tema. Men kvinnofiguren Wilma glider ur greppet. Hon är slät och blank som ett oskrivet manusblad. Varför 'nuppar hon runt'? - Jo för att hon 'är så kåt' ska man väl då förledas att tänka. Men inget djup finns där. Ingen bakgrund som tecknar motivkrets kring hennes till synes iskalla rundvandrande. Hon blir märkligt anonym och otolkbar och kan inte tas som ett exempel på att tjejerna inte är 'schyssta tillbaka'. Däremot framstår killarnas rundturer i kärlekslivet som stumt 'killiga'. Man snackar traditionellt om brudar i allmänhet och denna 'hora' i synnerhet. Man presterar inför varandra. Och den tanke som Frippe tänker och den kyla som Wilma uppvisar i ett skede i texten skrapar ihärdigt mot trovärdighetens spröda väggar. Om det kanske är författarens egna känslor som smugit sig på? Att han egentligen skriver vad han själv tycker om henne i denna karaktärsteckning. Att han lagt in egna små vardagliga sexuella önskedrömmar kring hennes handlande? Att han önskar bli greppad vid handen på det där befriande sättet och ledd in på toa för att där få uppleva härligheten med Wilma:
'Frippe imponerades av hennes kyla, oemotståndligt avståndstagande'...och senare:... 'Plötsligt ställde sig Wilma upp. Trots att hon log var hennes ögon kalla och tomma. Sedan tog Wilma hans hand, och ledde honom in på toaletten...'
Istället hamnar fokus kring de tre killarna och då företrädesvis Frippes svek mot Hannes, den senare som enligt deklarationer och markörer i texten skall vara 'schysst' och 'modern' i sin kvinnosyn men som röjer en överraskande grund och traditionell kvinnosyn. Vad är det för mening att va schysst? Ja denna fråga ställer Hannes sig. En önskan om ett känslomässighetens betalningssystem alltså. Jag tycker nog det är mer intressant med det lustiga fenomenet i den där åldern att man alltid gör sina försök i kärlekens värld med kompisarnas reaktion för ögonen. Vad de skall tycka. Att man egentligen 'nuppar mentalt' med varandra inom kompisgänget.
Boken är saltad med tidsmarkörer och popkulturell namedropping som jag inte har täckning för att utvärdera. Dessa blir till en liten barlast här och var i en annars ganska angenäm och sparsmakad och för ändamålet tjänlig och spartansk magerprosa.
Summariskt kan man väl säga att killarnas diskussioner om tjejer i boken är ganska traditionella. Det gäller att imponera på tjejerna. Och till sist, men absolut viktigast, att imponera på varandra i kompiskretsen. En pubertal ritualisering av de första kärlekserfarenheterna kan man tänka.
På könsfronten intet nytt alltså.
Benny Holmberg
