LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Tala till punkt
Eija Hetekivi Olsson

Läsarnas Fria

Socialister och feminister skapar splittring och sinnesförvirring

Socialister och radikala feminister har gjort sitt bästa för att förvärkliga högerns mål: en aldrig tidigare skådad koncentration av ägande, makt och resurser. De har till och med ansträngt sig för att uppfylla målen med högerns mest lyckade metoder: att härska genom att söndra. Därför har de medverkat till att, hand i hand med högern, skapa fattigdom och misär för folkflertalet.

Det är redan känt att högerpolitik skapar ojämlikheter och orättvisor mellan och inom grupper av människor. Genom bland annat privatisering, avreglering och så kallad ekonomisk effektivisering samlas resurser och rikedomar i ett fåtal händer. De rika blir färre och rikare, de fattiga fler och fattigare. Fem procent av det svenska folket äger och kontrollerar det mesta och inte ens bland det fåtalet är fördelningen jämn. Endast en procent har roffat åt sig rubbet.

 

Nittiofem procent har ingen förmögenhet. De flesta lever i olika slags bubblor av utanförskap. I en tid då Sverige aldrig har varit rikare. Och vad gör alla socialister och radikala feminister åt det? Ingenting. De är nämligen fullt upptagna med att skapa splittring och sinnesförvirring, strida mot varandra, skrika forntida slagord och slåss mot män. I och med det spelar de högern i händerna. Och då är inte vänsterpartiet medräknat. Vem vill räkna med ett parti som sviker, som lovar socialism men realiserar kapitalism, som slungats åt höger som av en slangbella, förborgerligats, förblindats och förlorat sig självt i styrets korrupta klassrum och korridorer?

 

Det var för övrigt vänsterpartiet som redan under nittiotalet röstade igenom århundradets största budgetsaneringsprogram, med kraftigt ökade klyftor som följd. Och vänsterpartiet som i Göteborg bolagiserade och konkurrensutsatte vuxenutbildningen, med efterföljande rasering. Som tuggummi sitter vi härmed fast i våra fack, om vi som inte heter Wallenberg vill knulla oss upp eller konvertera till kriminella vetenskaper. Så hejdå vänsterpartiet. Men alla andra som kallar sig socialister och radikala feminister; Vad gör de? Samarbetar och sluter samförstånd?

 

Kristoffer Ejnermark ropar också efter samförstånd i sin artikel Det revolutionära partiet (Läsarnas fria, nr 23) genom att helt rätt konstatera att det idag finns otaliga socialistiska fraktioner vilka borde börja samarbeta. Dessvärre undergräver Ejnermark själv möjligheterna till detsamma genom att underkasta sig en statisk trosuppfattning och terminologi från 1800-talet. Viljan att upphöja en teori till universell rättsregel är det som kännetecknar religiös fundamentalism och det som får socialister att förbli splittrade. Under tiden de ägnar sig åt interna ordklyverier, avgudadyrkan och andra frånstötande ritualer, får de fåtal som rullar runt i rikedomar, rulla vidare. Länge leve kapitalisterna! Med stöd av socialisternas självmord.

 

Vilka radikala alternativ finns då till dagens Svenska socialistiska partier, om man inte vill kvävas av deras neurotiska konservatism och självdestruktiva sekterism, eller via vänsterpartiet vill göra sig medskyldig till massmord? Feministiskt initiativ? Vi vet ju att det råder ojämlika förhållanden mellan könen på alla nivåer. Dessutom utmärker sig feminister till skillnad från socialister genom organisatorisk progression, med tillhörande exaltation. Feministiskt initiativ är också - på en annars krackelerad, lobotomerad och paralyserad folkfrontsarena - ett tecken på att underordning och missnöje kan karva fram kollektiva krafter mot en sinnessjuk världsordning. Så varför inte? Här följer ett skäl till därför inte: Det finns utöver feminismen - vars förgreningar i sig spretar åt alla håll - inget ideologiskt samförstånd inom feministiskt initiativ. Feminister flaxar hej vilt på den ideologiska skalan och kan inte på basis av bara kön skapa samförstånd om den ekonomiska politiken.

 

De får så att säga svårt att komma överens om hur ägandet ska organiseras och resurserna fördelas. Helt enkelt eftersom de har fepplat bort frågan om klass och likställt de strukturella förtrycken med det manliga könet. Och i och med det spelar även de, högern i händerna. Att bortse från andra strukturer än de patriarkala, bidrar till att hålla ekonomiska orättvisor vid liv. Den snedvridna och stympade kampen som feministiskt initiativ för, exemplifierar Veronica Svärd i sin artikel Feminism – en radikal utgångspunkt för politiken (Läsarnas fria, nr 20).

 

Svärd hävdar att ”Män som grupp är den största miljöboven idag” och att ”Vi lever i ett samhälle där kvinnor saknar full rörelsefrihet, rättsäkerhet och skydd samt berövas sin integritet”. Så begränsad kan en omvärldsanalys bli, när sammanhang i tid och rum är saknas. Intentionerna kan via okunskap ge oavsiktliga följder. Förödande för de redan förtryckta. Svärd har bland annat ”glömt” av den kapitalistiska kontexten. Det vill säga hur vi organiserar vår globala produktion, glorifierar enskilt ägande och (inte) fördelar resurser. Hur vi exploaterar människor (kvinnor och män) och marker samt personifierar och ackumulerar pengar som om de faktiskt hade ett egenvärde. Som om den enes uppgång inte hade med den andres undergång att göra. DET är den största miljöboven idag. Vårt sätt att leva och vilja leda. Vårt desorienterade och fragmenterade sätt att slå snett och slå slött eller inte slå alls.

 

Kapitalism är INTE synonymt med det manliga könet. Klassystem är könsneutrala. Det går med andra ord inte att kämpa mot kapitalismen och klassklyftorna genom att avskaffa patriarkatet. Förtryckande system kan vara flätade in i varandra, men de är inte liktydiga. Bekämpa bara det ena systemet och du kan, vare sig du vill eller inte, nära det andra.

Svärd har också ”glömt” att räkna med samtliga fattiga människor. Alla miljarder kvinnor och män som lever i misär under svältlika och slavlika förhållanden. DE saknar rörelsefrihet, rättsäkerhet och skydd samt berövas sin integritet. Men det kan såklart vara lätt för mer välbärgade och akademiskt skolade feminister, fjärmade från fattiga förorter och på jakt efter mer makt, att ”glömma” sådana saker. De ser förmodligen inte att de flesta män i likhet med de flesta kvinnor inte har materiella möjligheter till att avstå från privilegier. För de har inga.

 

Kön är en klassöverskridande kategori. Det går med andra ord inte heller att bekämpa kvinnors underordning genom att enbart avskaffa kapitalismen. Vi lever i en värld där flera parallella förtryckarsystem härskar. De skapar, med vår medverkan, ojämlikheter mellan och inom grupper av kön, klass, etnicitet och sexualitet. Radikalitet handlar om att räkna med dessa grupper. Att samarbeta och sluta samförstånd inom exempelvis en ideologi som ger uttryck för sammanhängande - materiella och mentala - värderingar, vägval och visioner. Reducerad radikalitet, inte sällan karaktäriserad av offermentalitet, skapar rivalitet mellan de redan underordnade och den sönderdelande strategin gör inte en annan värld möjlig.

 

Eller för att låna Nancy Frasers påstötning: ”Historiker kommer så småningom att förklara hur konservativa krafter lyckades besegra de mer utopiska strömningarna i efterkrigstidens vänsterradikalism. Men för kritiska teoretiker kvarstår en tidigare uppgift: att analysera den radikala fantasins alternativa grammatiker, för att bemästra deras frigörande potentialer”.

 (Den radikala fantasin, mellan omfördelning och erkännande. Göteborg 2003, s. 9)

 

Eija Hetekivi Olsson

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria