Faktaruta: Johan Jönson föddes 1966 och bor i Stockholm, debuterade 1992 med 'Som samplingsdikter' på Norstedts, 1994 följde 'Näst sista våldet- stycken ur anställningen' (Norstedts) och i hans utgivning finns också 'Virus' (2004) och 'Monomtrl', (2005), Collobert Orbital (2006), Restaktivitet (2007), 'I Krigsmaskinen', en serie på fem böcker, 'Nod noll', 'Minnen av kroppar i rörelse och vila', 'Karma inertia', 'Transvektor,' och 'Aggregat som muterar' (2001-2002). Han har skrivit pjäser åt turnerande frigruppen Teatermaskinen, bland annat trilogin 'gränsmaterial ww4'(1999), extasy +/- noll' (2001), 'woyzeckmaskinen' (2003) och Logosfält (2005) (fakta hämtade från Maskin Förlag, Dagensbok.com och Albert Bonniers Förlag)

Efter arbetsschema,
Johan Jönson, diktsamling, 800 sidor
Albert Bonniers förlag, 2008

Johan Jönsons diktbok lyser pyjamasrandigt badbollsgräll, svept i en groteskbrandgul omslagspacketering som skriker trixigt redaktörspåhitt. Men innehållet är en åttahundrasidig rakettext om mänskliga undantagstillstånd. Det är maskindikt från nattskiftet i nattsamhällets mörker med ord i mängder om humantekniska undergångsteorier, kritiska deklarationer om elände och omänsklighet med referenser hit och dit om känt och okänt. Det är den verbala massan i inälvskaren på pratköttslamsefabriken. 

Det är bitvis glesa rader med luft och lugn mellan raderna så att dofterna kan komma rakt på och göra verkan. Doftlyrik i mellanrummen liksom. Och det finns en genomtänkt betydelse- ibland så luftig att den inte finns alls. Men oftast, sliskig och sörjig, allvarlig och hemsk när den grävs upp från samhällsavloppets sunkigaste lägstanivå. Omsorgen om människorna. Att mata människor, att tvätta, sära på skinkor, föra upp rektalt. Att kräkas. Och också om folk från andra länder som kommer hit. Hoppfulla. Med sorg. I omsorgen.

Det finns djup mening i denna diktsamling i betydelsen han gräver sig ned till medOmänsklighetens nollpunkt, i 'moderatstaden'.

” jag grät inte. Jag tänkte att det här har jag inte betalt för”

Man läser möjligen vissa avsnitt helst och bäst på huset, där dikterna kanske tar bättre. Det kan vara en tjänlig doftkontext för en läsning av denna diktsamling. Ett slags sympatiserande läsmiljöval när man läser om den mänskliga nakenheten i vården.

”Man ser att personen har något mörkt och trögflytande i munnen, som kanske rinner ut på hakan och i mungiporna. Det kan se ut som chokladmousse, fast mörkare, svartare. Går man närmare känner man hur illa det luktar, trots att ens luktsinne sedan länge är avslaget, bortkopplat. Då förstår man”

Men också poesi. Om afrikanska turer.  ”...Tanzania, Tanzania. Jag älskar dig av hela min själ. Mitt land. Tanzania. Ditt namn är så vackert för mig. När jag sover på morgonen. Då tänker jag bara på dig. Tanzania, Tanzania. Ditt namn är så vackert för mig. Vem har slagit dig?...” Och andra långbortatankar om Nilenabborren. Som åt ut alla andra fiskar. Om Viktoriasjön. ”Mänsklighetens vagga”

Och om fabriken: Att skrapa karbid från ugnsväggarna, att andas karbid, tugga den, få den i maten.

 När Johan Jönsons avgrundsdoftande maskindikt utkristalliseras kan även den mest förhärdade avträdesexistens få kväljningar. Vad är detta egentligen? Verbal avföring?

Nej ett uppror från ett JAG i undergrunden. Det är arbetardikt som sannsaga för människor på kanten, uppror i sitt arbete, mot sitt arbete, mot sin inställning till sitt arbete, mot drömmen om ickearbetet som inställning, mot insikten om arbetets ickenödvändighet eller meningslöshet eller meningslösa nödvändighet, eller nödvändiga villkorlighet eller ovillkorliga nödvändighet. Om författaregot, om falska kriterier och ideal i det etablerade författarskapet.

Det är en jättelång dagbok på grådaskigt papper. Det är livet i vårt slätrakade, humant urlakade samhälle där mänskliga dofter och naturlig hårväxt numera ses som något sjukligt och motbjudande, och man läser texten med social nedrustning som bakgrund och kontext, som t.ex. när all form av möjligt boende för de svagaste, de minst bemedlade, de småaste, undanröjs genom en hysterisk kapitalisering av detta boende till att slimmas upp till ett groteskdyrt vulgärboende, när hela den gamla folkshemssjälen utsäljes till högtsbjudade på politikens rufflartorg som en liten skökig hora, när hjärtsjuka fattigpensionärer och hjälplösa autistiska utvecklingsproblematiker och reumatiker i den sorgliga omsorgen släpas runt i ohygieniskt outsoursade leasingkaruseller, när mentalsjukeriet i sin kommunikationsrundgång blivit sitt eget galna skämt, när tortyr och övergreppselände blir till vardag i omvärld och närmiljö, - då är det något.

Kanske är ändå allting bara efter arbetsschema.

Jönson tar djupa tag. Att riva upp äckelvariga centralsår. Att etablera de fördömda. Från ett grundperspektiv. Ett JAG. Jönsons dikt är märlspikar i den samhälleliga fontanellen, titanskurvar i skitsamhällets käke. Det handlar om den slutgiltiga avtäckelsen av den skönmålande airen från något slags alltöverskylande filter i 'moderatstaden'.

Jönson skriver arbetardikt. Ett stålbad av nakna sanningar. Bitvis rörigt och obegripligt. Mestadels våldsamt läsbart med hög poesi.

 Benny Holmberg