I mitten av 90-talet dök en katolsk biskop upp i Malmö. Han hade tagit Flygbåten från Köpenhamn och påstod att han var Vatikanens särskilda sändebud. Fader Mac, som han skulle komma att kallas av sina nyfunna svenska vänner, var en karismatisk och generös person som snabbt och effektivt vann omgivningens förtroende under det år han befann sig i Malmö. Under denna korta tid förättade han flera katolska vigslar och investerade sina vänners pengar - flera miljoner - i påstådda tavelaffärer.

Den 9 juli 1996 samlades ett femtontal personer utanför fader Macs lägenhet på Nobelvägen för att ta del av sina investeringar, men biskopen hade lämnat sitt tillfälliga hem för gott. På bordet låg ett kassettband. Där hördes biskopens röst som löd: - Allt som finns omkring mig är lögn... När ni hör det här är jag inte längre i livet. Det skulle emellertid snart visa sig att fader Mac inte alls var död och att han dessutom inte var en äkta biskop. En världsomspännande jakt på en storslagen bedragare var redan i full gång sedan flera år, något som de femton personerna utanför lägenheten var helt ovetandes om...

Åsa Blanck och Johan Palmgren, som tidigare vunnit en Guldbagge för nyligen SVT-visade dokumentären Vikarien (2006), ligger bakom Bedragaren - en film som tar med biobesökaren till länder som Israel, USA och Ungern i jakten på sanningen om den osannolika lögnen. Under resans gång avslöjas en sensationell berättelse om en man som byggt största delen av sitt liv på lögner. Den karismatiske bluffbiskopens riktiga namn var György Zemplényi; han föddes i Ungern 1953 och uppges ha dött där i en hjärtattack 1999. På sitt CV kunde han bland annat titulera sig ultraortodox, judisk diamantförsäljare och ungersk OS-coach i simning - trots att han inte själv kunde simma (!)

I Bedragaren försöker Blanck och Palmgren lägga pusslet om György Zemplényi som ges en närmast mytisk framtoning med hjälp av gryniga hemvideofilmer och mystiska bandupptagningar; filmen är full av bluffbiskopens förundrade offer som står chockade och handfallna efter att ha blivit utsatta för hans grova lögner och förödande förskingringsaffärer.

Ibland verkar materialet för bra för att vara sant. Intervjuobjekten är nästan overkligt tydliga - särskilt så här långt efteråt - och berättelserna en aning för osannolika. Misstänksamma frågor börjar hopa sig, inte minst vad gäller Zemplényis framtoning och vistelser. Hur kunde någon till exempel köpa att denne rundlagde man i skäggstubb och billiga solglasögon var utsänd från Vatikanen? Och varför kom han just till lilla Malmö av alla jordens hörn? Man börjar naturligtvis tvivla på om Zemplényi någonsin funnits överhuvudtaget - om Blanck och Palmgren i själva verket gjort en "mockumentary" - en fejkdokumentär. Snabba efterforskningar visar dock att bluffbiskopen faktiskt har existerat och bland annat lurat det ungerska OS-landslaget i simning på cirka två miljoner dollar. Detta gör, i mitt tycke, filmen ännu intressantare - men varför ter sig berättelserna så osannolika om det som tas upp i filmen faktiskt har hänt? Är det kanske så att vi har så svårt att acceptera de otroliga äventyren i vardagen att vi instinktivt känner ett behov av att avfärda denna berättelse som en uppdiktad pusseldeckare? Filmen väcker betydligt fler frågor än den ger svar.

"Filmen vill dra in tittaren i en vilja att bli bedragen", står det i ett pressutskick om Bedragaren och det lyckas den med. Vi får serverat komiska och tragiska lurendrejerier tills det är svårt att stå emot. Men vem är det egentligen som blir dragen vid näsan så här nio år efter Zemplényis påstådda död. Jag är fortfarande inte övertygad om att allting vi serveras i filmen är sanning och jag tror att Åsa Blanck och Johan Palmgren vill styra mina tankar någonstans i den riktningen. Det är bra. Det eggar fantasin och gör filmen till en spännande bioupplevelse. Ska vi skratta eller gråta åt Zemplényis offer? Ska vi tro eller tvivla på de fantastiska händelserna? Oftast hamnar vi någonstans i mitten och det är en del av Bedragarens charm. The truth is out there - maybe.