Luc Jacquet, som gjorde oscarbelönade Pingvinresan (2005), står för både regi och delat manusförfattande i Flickan och räven. Huvudpersonen är en äventyrlig flicka i tioårsåldern som bor med sina föräldrar långt ute på landet där ett sagolikt naturlandskap utgör närmsta granne. En stilla höstdag möter flickan en rävhona. Mötet blir början på en ovanlig och fascinerande vänskap som tar både räv och människa på fantastiska äventyr genom vackra landskap, mörka skogar och mystiska grottor. Det är också ett äventyr som för alltid kommer att förändra flickans liv och synen på de djur vi delar vår värld med.

Det är lätt att hitta paralleller till animeregissören Hayao Miyazakis bildspråk och teman i Flickan och räven; ta till exempel det mustiga livfulla berättandet, ett lite ensamt men bedårande barn, gulliga djur, färgstarka landskap och en moral som inte går att ta miste på – den att vilda djur måste få förbli vilda och att vi måste ta hand om naturen alla dess unika invånare.  Det skulle vara ytterst förvånande om Jacquet och hans fotografer inte sneglat på exempelvis Miyazakis Min granne totoro (1988) eller Princess Mononoke (1997) inför arbetet med den här filmen - så tydligt är inflytandet och emellanåt känns det som om man lika väl kunde ha gjort en animerad film som en spelfilm. Men spelfim är det likväl och den är vackert gjord. De tre fotograferna Simon, Dumage och Royet ska tillsammans med klipparen Sabine Emiliani naturligtvis tilldelas en stor del av äran för att Flickan och räven har blivit så visuellt lyckad som den är. Fotot lyckas verkligen förmedla känslan av ljus, mörker och drömlikt månsken medan klippen mellan ljummiga sommarängar, gnistrande vita vinterlandskap, snåriga skogar och mörka, droppande grottor är snyggt sammanfogade till en felfri fest för ögat. Det ligger också ett imponerande arbete bakom de klippningsval som gjorts för att få exakt rätt känsla mellan flickan och räven vid precis rätt tillfälle. Timingen mellan till exempel ett höjt rävögonbryn och en förvånad flicka fungerar utmärkt och tankarna går ofta till en väl iscensatt naturdokumentär. Filmen kan på flera sätt ses som en blandning av dokumentär och spelfilm. Visuellt sett finns det alltså inget att anmärka på i Flickan och räven, men det finns andra problem. Det är till exempel tveksamt om filmens speakerröst är nödvändig för handlingen. Det finns en ramberättelse där flickan som vuxen mamma berättar om sina barndomsäventyr med räven för sin lille son. Detta känns ganska påklistrat då moralen som delges åskådaren – och sonen - är tillräckligt tydlig redan i filmens huvudhandling. Pernilla August gör rösten som mamman i den svenska versionen och det är inget fel på hennes insats – hon läser den som en spännande godnattsaga - , men då filmens fascinerande sagolandskap redan berättar en historia i sig och dominerar filmen tillsammans med flickans möten med räven blir narrativet en aning överflödigt. Det är inte berättarens röst man minns när filmen är slut, utan de övriga inslagen, till exempel naturromantiken och moralen.

Med det sagt, den vuxna kritiken från en vuxens mans perspektiv, – svenska barn kommer säkert att älska den här filmen och flickorna får en välbehövlig och tuffsöt förebild i lilla, rödhåriga Bertille. Jag skulle också tro att den charmiga och självständiga räven (eller egentligen de fem rävar som användes för inspelningen) kommer att gå hem starkt hos den unga publiken. Det är dessutom en utmärkt film att gå och se med hela familjen då det finns flera otäcka inslag, bland annat en mörk natt i skogen, där en vuxen hand bör finnas tillgänglig för de minsta. Filmen har vissa provocerande inslag vad gäller flickans behandling av räven men de reds lyckligtvis upp av den tydliga moralen som infinner sig i slutet av äventyret och som alltså förstärks av ramberättelsen. Behandlingen av våra vilda djur kan vara ett utmärkt diskussionsämne för familjen i bilen på vägen hem från bion eller för lågstadieklassen som har gått och sett filmen tillsammans. Jag tror att den här filmen kommer att gå varm i svenska barnfamiljers DVD-spelare när den ges ut någon gång nästa år. Slutligen måste en liten anmärkning komma med och det är att man än en gång på film framställer vargar som blodtörstiga, beräknande bestar. Det finns en scen ungefär i mitten av filmen där en flock vargar har jagat upp räven på en hög trädstubbe; dreglande och morrande hoppar de upp mot stubben gång på gång innan flickan skrikandes lyckas jaga bort dem. Är det inte dags att en gång för alla lägga ner det gammalmodiga och trötta varghatet?

- Mathias Rosquist