Den 24-26 juli i år anordnades det första nationella mötet i Mexico City där människorättsförsvarare och andra sociala aktivister från hela landet samlades för att diskutera sin situation. Det inom ramarna för det som människorättsorganisationer ser som en aktuell tendens i Mexiko; kriminaliseringen av den sociala protesten.

I sin senaste årsrapport uppger människorättscentret Frayba en ökning i mottagna anmälningar om brott mot de mänskliga rättigheterna riktade mot enskilda personer, bysamhällen och organisationer som manifestaterat sig i försvar för sina rättigheter.

Frayba och andra människorättsorganisationer i landet ser denna kriminalisering som statens användning av olika förtryck- och kontrollmekanismer för att kväva, bestraffa och tillintetgöra missnöjesuttryck som av olika anledningar finns i samhället. De mekanismer är till exempel; trakasserier, ogiltiga häktningar, tortyr, påhittade brott, nya brottsrubriceringar i brottsbalken, förföljelser, fängslanden, med mera.

Vanessa Coria Castilla från CEJIL, ett center för internationell rätt och rättvisa som driver mål inför Interamerikanska Kommissionen för Mänskliga Rättigheter, menar att man kan se en påtaglig ökning av människorättsbrott under Felipe Calderóns tid vid makten. Dessa brott sker inom ramarna för en säkerhetspolitik och knarkbekämpning som exempelvis innebär militära intrång bland annat i ursprungsfolksbyar som befinner sig i motstånd i Chiapas. Den nya säkerhetspolitiken har också inneburit en grundlagsreform som i sin tur kommer att leda till nya lagar på såväl federal nivå som på delstatsnivå. Lagar som vidgar definitionen av vissa brott och lämnar möjligheten för en partisk tolkning av dem. Sådana lagar är exempelvis anstiftan till våld i Chiapas.

Sociala och politiska konflikter hamnar i domstol
Människorättsorganisationer menar också att inom kriminaliseringen finns en juridicering av de sociala konflikterna. Det innebär att man flyttar konflikterna till domstol och den juridiska arenan. Ledare och deltagare i olika rörelser eller sociala protester utsätts för en rättsprocess som innebär att de istället måste fokusera sig på att försvara sig från anklagelserna.

Allvaret i kriminaliseringen ligger i att rätten att protestera ses som en av de grundläggande rättigheterna eftersom det innebär också rätten att protestera och kräva andra rättigheter. Dessutom är den viktig då den används när man redan testat andra institutionella kanaler, eller när dessa inte finns eller när man bortser från den andra parterns invändningar och åsikter i en fråga.

Händelserna i Atenco och Oaxaca 2006 lyfts ofta fram som exempel på kriminalisering av protesten. I Atenco gick människor ut på gatan för att bland annat kräva blomsterförsäljarnas rätt till fösäljningsstånd och för försvar av gemensamt ägd jord, som enligt planer skulle användas för att bygga en flygplats. Manifestationerna slogs brutalt ned av federal-, kommun- och delstatspolis i samarbete, vilket ledde till att mer än 200 människor häktades, två dödades, flera misshandlades, torterades och utnyttjades sexuellt under häktningen. Det finns också rapporter om försvunna. I Oaxaca gick lärare ut för att kräva bättre arbetsvillkor. Även de protesterna, till vilka flera organisationer anslöt sig till, resulterade i intensiva polisinsatser under flera månader med flera häktade och döda.

”Protesten är en rättighet – Förtrycket är ett brott”
”Protesten är en rättighet – Förtrycket är ett brott” är namnet på en nationell nätverkskampanj mot kriminaliseringen av den sociala protesten som startades av det civila samhällets människorättsorganisationer. Syftet är att sätta igång en debatt och lyfta fram rätten att protestera som en grundläggande och legitim rättighet. Samtidigt vill man identifiera kriminaliseringen som en regeringspolitik mot en missnöjd befolkning vilkas rättigheter inte garanteras av staten.

Edgar Cortez, från nätverket, menar att kriminaliseringen av den sociala protesten måste förstås i kontexten av ojämlikhet, fattigdom och förtryck. Han pekar på de siffror som säger att drygt hälften av mexikanerna lever i fattigdom och cirka 14 procent i extrem fattigdom. Han menar att ojämlikheten inte bara handlar om ekonomiska skillnader, utan även om skillnader i tillgång till rättvisa. 

Skillnader på tillgång till rättvisa är tydliga menar han och flera andra, då medlemmar i olika sociala organisationer, människorättsförsvarare och andra häktas för allehanda brott. Flera kommer från marginaliserade förhållanden, utan ekonomiska förutsättningar för att driva en rättsprocess. Dessutom, som det är fallet i Chiapas, tillhör majoriteten av dem ursprungsfolken.

Under konferensen i Mexiko City berättade flera om fall där häktade inte informerats om anledningen till häktningen, än mindre presenterats en häktningsorder. Men också om misshandel och tortyr. Ett specifikt fall handlade om en man från delstaten Guerrero som just då tillsammans med 30 andra från sin by hade häktningsorder på sig. Han var tvungen att gå under jorden och kunde inte återvända till sin by eftersom han då var rädd att bli häktad. Nervöst berättade han om att anledningen till anklagelserna i grund och botten handlade om att han, tillsammans med de andra, tillhörde en autonom by som vägrade att stå under den kommunens korrumperade poliskår och rättsväsende.
 
Utrymmet för protester krymper
Under mötet identifierade man och diskuterade kring vad deltagarna kunde uppge som hinder för respekten av de mänskliga rättigheterna i Mexiko. Gemensamt kunde man konstatera att människorättsförsvarare trakasseras i samband med sina uppgifter. Man lyfte också fram massmediernas vinklade rapportering, där deras och organisationernas arbete kunde nedvärderas och diskvalificeras. Slutligen var alla överens om att utrymmet för socialt deltagande, protester och framförandet av legitima krav konsekvent krympte till den grad att det inte fanns.

Konferensdeltagarna fastslog nödvändigheten att förstärka människorättsförsvararnas och organisationernas verksamhet som en del av arbetet för ett rättvist och inkluderande samhälle. De lyfte också fram sina uppgifter som ett konkret uttryck av de mänskliga rättigheterna inom vilka de ser rätten till protest som ett viktigt verktyg genom vilken man lyfter fram oegentligheter och ställer krav i samhället.
 

FAKTARUTA

Kriminaliseringen innebär en vägran till dialog som enligt människorättsorganisationerna visar sig bland annat på följande sätt:
-    Polisförtryck
Man svarar på protesterna genom polisinsatser där polisen använder oproportionerligt våld. Våld som innefattar tortyr, husrannsakningar, hot m.m.
-    Diskvalificering av de som protesterar
Manifestanterna utmålas som brottslingar som våldför sig på en tredje parters intressen, t.ex. vid demonstrationer eller sittningar som hindrar biltrafiken.
-    Militarisering
En ökad militär närvaro i byar och militärinsatser mot manifestationer.
-    Ogiltiga häktningar och felaktigheter i rättsprocesser
Detta innebär bl.a. nekande till försvarsadvokat och/eller tolk vid rättsprocesser, korrumperade domare, partiska prövningar och erkännanden under tortyr.