Övergången sker från det nuvarande samhället till ett nytt, med högre livskvalitet och ett mindre ekologiskt fotatryck, mindre beroende av olja och andra råvaror samt ett helt nytt sätt att hantera tid och miljö på.
I staden Totnes i Devon i södra Storbritannien har initiativet till ett förändringsarbete kallat Totnes Transition Town tagits underifrån. Inspiratör är Rob Hopkins, som har dokumenterat permakultur på Irland i tio år. Vid ett tillfälle gav han sina elever i uppdrag att utveckla en modell som kan ge lösningar på den ekologiska krisen, utifrån principerna för permakultur.
Hopkins menar att problemen med peak oil och klimatförändringar måste angripas samtidigt, annars kommer man bara fram till halva lösningar. Kärnkraft erbjuder till exempel enligt somliga en lösning för klimatförändringarna, men skapar nya problem. När mänskligheten konfronteras med peak oil är det fullständigt avgörande att vi bygger ett samhälle som avgiftats från sitt oljeberoende. Vi måste alltså använda mindre energi, för vilken energi du än använder så kommer den alltid vara dyr och innebära påfrestningar på miljön.

Permakultur är ett centralt begrepp inom transitionen. Bob Hopkins ser det som klistret som håller ihop allting, nätet som ger sammanhang åt det alternativa systemet. En av de viktiga delarna är en återgång till lokal ekonomi, för att spara transportkilometrar och bli mindre sårbar på grund av beroende av transporter. Att gå tillbaka till att kunna odla en stor del av de egna grönsakerna är en mycket viktig del av visionen. Livsmedel ska kunna odlas inom godtagbara avstånd, så att de inte måste fraktas tusentals kilometer. Även ekonomin måste omlokaliseras, om än inte till hundra procent så i alla fall till en stor del.
I Totnes arbetar man sedan två år med information utan skrämseltaktiker för att öka allas medvetande om den allvarliga miljösituation vi befinner oss i. Under workshops och i arbetsgrupper om bland annat boende, transporter, energi och livsmedel tittar deltagarna på hur samhället kan klara övergången från ett oljeberoende samhälle till ett som är motståndskraftigt mot globala kriser. Fokus för de kommande 12 månaderna är att starta fler praktiska projekt.
Alma De Walsche, journalist från den belgiska globaliseringstidskriften MO-magazine, reste till södra England och kom tillbaka med en hoppingiviande rapport från Totnes Transition Town. Den idylliska lilla staden har inspirerat till över hundra liknande projekt i småstäder i Storbritannien och ett femtiotal i Nya Zeeland. Transitionsviruset ligger i luften.
Här berättar Alma De Walsche om hur försöket i Totnes ser ut och vilka erfarenheter man har dragit där.

Begreppet Transition Towns har spridits blixtsnabbt. Var kommer det ifrån?
Alma De Walsche: Transition Town Totnes är egentligen en tillämpning av den breda idén om transition som sprider sig mycket snabbt. Det är en vidareutveckling av begreppet hållbar utveckling, som stod centralt under miljötoppmötet i Rio 1992. Det har använts lite till höger och vänster under åren som gått, även för direkt olämpliga saker. Begreppet började betraktas som något som angick miljödepartement, miljöförvaltningar och miljöorganisationer. Andra delar av samhället kände sig inte berörda.
Det uppstod ett behov av att ta sig an miljöproblemen på ett djupare och grundligare plan. Så uppstod begreppet transition. Det handlar om ekologiska omställningsprocesser mot det nya samhälle som vi måste ha uppnått inom bara några decennier. Ett samhälle som tar hänsyn till en mängd olika faktorer och dimensioner. Det är mycket viktigt att alla aktörer inom samhället är involverade. Det är en helt ny form av systemtänkande.

Anhängare av den fria marknaden kommer att slå bakut, eftersom tänkandet kring permakultur luktar protektionism.
Så kommer det alldeles säkert att bli. Men man kan inte tala om en tryggad tillgång till livsmedel utan ett visst mått av protektionism. Problemet med den fria marknaden är att den inte räknar med en ohygglig massa kostader. Man tittar bara på var man billigast kan producera en vara; var det finns mark, vatten och sol. Koldioxidutsläppen räknas inte med och transportkilometrarna sker på jordens bekostnad. Genom att lokalisera om ekonomin kan man lösa en hel del av dessa problem.

Anta att idén om omlokalisering av jordbruket sprider sig. Vad kommer då att ske med södra Spanien som producerar våra vintergrönsaker och Brasilien som lever av sojaproduktion för våra köttproduktion? Skapas det inte gigantiska problem på andra platser i världen som är beroende av av sin livsmedelsexport?
Det är mycket riktigt ett problem. Men när vi talar om transition så pratar vi inte om en kortsiktigt förändring utan en övergång som måste ske under flera decennier. Vi måste riva upp gamla system och samtidigt bygga upp stöttåliga nya system. Anta att vi säger till Brasilien att de måste lägga ner sin produktion av soja, då kan vi samtidigt stödja lokala organisationer att utveckla alternativ. På grund av den internationella sojahandeln svälter människor i Brasilien i dag, och det finns fyra miljoner jordlösa. Övergången kan inte ske i dag eller i morgon. Det är fråga om en långsiktig utveckling.

Ett kärnbegrepp i transitionstänkandet i Totnes är ”resilience”, motståndskraft. Hur ska vi tolka det?
Samhället måste vara motståndskraftigt mot chocker, för de kommer att komma. År 2000 utbröt stora strejker i petroleumsektorn i Storbritannien. Lastbilarna stod stilla och inga leveranser gjordes till varuhusen. Efter två dagar uppstod en livsmedelsbrist. Det är ett bra exempel på hur dålig motståndskraft vårt samhälle har.
Distributionen har anpassats efter just in time-filosofin, fullständigt beroende av ständiga transporter. Det gör oss ytterst sårbara. När vi talar om tillgång till livsmedel, måste vi inse att vi befinner oss i en situation som är fullständigt otrygg. På våra föräldrars och far- och morföräldrars tid hade folk fortfarande ett eget grönsaksland. Vi kan inte odla våra egna grönsaker. Vi vet inte längre hur man gör.

Omställningen kräver alltså en hel del kunskaper?
I transitionskulturen är det grundläggande att människor tar tillbaka förlorade kunskaper. I dagsläget är de flesta superutbildade för att sitta bakom en dator. Men vi behöver andra grundläggande kunskaper. Det innebär inte att alla måste bli bönder, men kanske kan vi arbeta tio procent av tiden i grönsakslandet. Rob Hopkins har med ett leende sagt att hans barn inte får flytta hemifrån förrän de kan odla tio olika grönsaker.

Måste även handarbetet uppvärderas på nytt?
I det nuvarande samhällssystemet byts fortfarande arbetskraft ut mot maskiner och teknologi i så stor utsträckning som möjligt. Även det måste förändras: arbetstillfällena måste maximeras. Vi måste återgå till ett arbetsintensivt samhälle, men arbetet ska vara människovärdigt. Monokulturer och utsugning måste försvinna i det långa loppet.

”Huvudet, hjärtat och handen måste samspela” säger de i Totnes. Vad menas med detta?
Det rör tre områden. Huvudet: du måste förstå vad klimatförändringar och peak oil innebär och skaffa dig kunskaper. Först när du inser att tillståndet är allvarligt uppstår känslan av att det är akut och insikten att något måste göras. Myndigheter är ofta illa övertygade om det akuta i situationen. I Totnes arbetade aktivister under ett helt år med att sprida kunskaper i ämnet, organiserade filmkvällar och diskuterade ämnet ur alla möjliga synvinklar.
Sedan är det handen: att omsätta alternativen i praktik. Att börja utföra försöksverksamheter i rätt riktning. I Totnes finns det en hel del människor som har hoppat av sina tidigare karriärer för att helhjärtat kunna satsa på projektet.

Och slutligen hjärtat.
Det speciella med Totnes är att de även riktar uppmärksamheten på vad en förändringsprocess kräver av människorna. Vi är alla barn av dagens system och kan alla gå vilse eller misslyckas. Förändring är svårt, särskilt när man utför den i en omgivning som skenar vidare i inkörda spår.
Den uttalade uppmärksamheten på svårigheterna med förändringar är, menar Rob Hopkins, den stora skillnaden jämfört med den klassiska miljörörelsen, som ofta har målat upp domedagsbilder över det allvarliga läget men inte har ägnat tillräckligt med uppmärksamhet åt svårigheterna med förändring. I Totnes finns därför en arbetsgrupp som heter “heart and soul” (hjärta och själ) och som arbetar med förändringspsykologi. Den arbetsgruppen kompletteras av arbetsgruppen Tale telling and Imageneering.
Genom att berätta historier visualiserar du framtiden så som den kan komma att te sig. Det gör de till exempel genom att måla en lång tidsaxel längs en mur, där de skrivit upp saker som de förutspår kommer att hända. Till exempel ”2012: Ryan Air i konkurs”.

Det är nästan komiskt...
Man kan skratta åt det, men efter Kyotoavtalet måste någon betala priset för flyget. Även utsläppen från flygtrafiken måste tas in i handeln med utsläppsrätter och det måste sättas ett tak för utsläppen. Så att flygbolagen går i konkurs inom kort är inte särskilt orealistiskt. Längs tidsaxeln står till exempel även tidsangivelser för Monsanto och andra petroleumföretags konkurser. Man kan lägga till lite vad man vill längs linjen: att alternativa skolor öppnas, projekt för att väcka liv i gamla kunskaper och så vidare.

Transition Town Totnes har också en egen valuta, Totnes-pund.
Ja. När man idag ser vad en global kreditkris kan göra med ekonomin… En lokal valuta kan stå emot sådana kriser. Totnes har ett eget monetärt system och i allt fler affärer kan man betala med Totnes-pund.

90 procent av invånarna i Totnes är inte involverade i Transition Town-projektet. Det innebär att bara tio procent driver transitionen. Räcker det?
Nej, men tanken är att de aktiva ska dra till sig allt fler. Glöm inte att projektet bara pågått under två år. Å andra sidan finns det också människor som inte alls vill att projektet ska drivas. Men de som vill det arbetar mycket intensivt på konkreta alternativ. En del av dessa projekt har funnits längre än transitionsprojektet. Till exempel finns det människor som sedan flera år bygger miljövänliga hus och passivhus.
Ett lyckat exempel är den biodynamiska odlingen Riverford, som är på 400 hektar och har tre gårdshandlar. För att minska transportkilometrarna för livsmedel ska gården nu expandera på annan plats. Arbetet med detta påbörjades redan för 20 år sedan. Idag har det visat sig att de slog in på rätt spår då.

Egentligen är det här inte särskilt nyskapande idéer. Handlar det egentligen mest om att koppla ihop en massa redan existerande fristående projekt?
Det beror på vilka glasögon man sätter på sig. En del människor tycker inte det här är nyheter alls, eftersom de höll på med samma saker redan för 20-30 år sedan. Men det är just det som är poängen: det arbete som påbörjades under oljekrisen under 70-talet flyter nu upp till ytan igen. Då behövdes inte alternativen längre eftersom oljekranen skruvades på igen. Men de verkliga problemen löstes aldrig och nu dyker de upp igen. Nu har vi valet: att antingen handla nu, eller vänta tills oljan är slut eller omöjlig att ha råd med.

Är det vad vi har att vänta oss?
I sin senaste oljerapport förutspår the International Energy Agency att efterfrågan på olja snart kommer att ligga nio procent över tillgången. Gapet växer snabbare än man har förväntat sig. Därför kommer energin att fortsätta bli dyrare. Vi måste alltså börja leta efter nya energiformer. Vi har fortfarande tid att göra det i en behaglig takt, men om vi väntar för länge kan det uppstå kaotiska scenarion där konflikterna om råvaror, mark och vatten tilltar. Det är alltså bättre att ta tjuren vid hornen redan nu och agera.

Och framför allt inte vänta på att initiativen ska tas uppifrån?
Det är oerhört viktigt att samarbeta med de lokala myndigheterna, för om man har politiskt stöd är det möjligt att förverkliga mycket större projekt.

Hur märks de pågående projekten när man går runt i Totnes?
Totnes är en speciell stad även utan transitionsprojektet. Det är en idyllisk stad vid floden Dart, omgiven av grönska som så många andra städer i England och Skottland. Totnes har alltid varit en kosmopolitisk stad som genom åren har dragit till sig människor som letat efter förnyelse. Här råder en öppen mentalitet.

Är det ens möjligt att uppnå en tranitionsplanet och en framtid där vi inte tar mer från jorden än vi ger tillbaka?
Det är en vacker dröm. Men redan nu står vi inför gränserna för vad jorden klarar av. Även befolkningstillväxten tvingar oss att ta hänsyn till dessa gränser. Frågan är hur lätta vi kan göra våra fotavtryck och hur vi kan skära ner på vår materialism. Vi kan utgöra förebilder och ta itu med de sociala orättvisorna. Över hela världen byggs spänningarna upp och orsakar nya konflikter. Se bara på problemen med råvaror, stigande matpriser, flyktingströmmar på grund av den stigande havsnivån… Ständigt tillkommer nya problem som ställer oss inför två val: antingen arbetar vi för att finna alternativ, eller så bygger vi en hög mur mot resten av världen och försöker skapa oss en ö där bara de starkaste får suga åt sig världens resurser.

Alla måste bidra, men människor verkar inte vara så villiga att göra det.
Visst måste vi alla kicka av från oljan och en hel del andra materiella saker. Men det behöver inte vara en skrämmande process. Du behöver inte titta de fattiga länderna för att se hur den rika delen av världens livsstil skördar liv. Även i vår del av världen finns det folk som knuffas ut ur båten. Även våra förmågor tänjs till bristningsgränsen; människor får psykiska problem, blir utbrända och råkar ut för alla möjliga andra hälsoproblem.
Istället måste vi hitta en flexibilitet som har att göra med kreativitet. Den finns redan hos folket i den tredje världen. Bara vi bygger upp tillräckligt med motståndskraft kommer våra framtidsutsikter att se mycket ljusare ut. Det kommer att upplevas som en befrielse jämfört med dagens system.

Vi kommer att bli en annan sorts människor.
Ja, det tror jag faktiskt. Vi kommer leva mindre jäktade liv, med mindre psykisk och fysisk ohälsa. Vi kommer att kunna njuta mer, av varandra och jorden omkring oss, och inte ha lika stort behov av att fly iväg långt bort på semestrar. Vi kommer att bli av med bilköer och inte behöva packa in oss i flygplan längre. Vi kommer att bli av med en hel del stress. Men det kommer inte inträffa i morgon.

Text: Leo Broers, indymedia.be
Översättning från nederländska och bearbetning: Matti Ridenfeldt

FAKTA: 
Läs Alma De Walsches artikel om Totnes Transition Town på engelska på
http://tinyurl.com/65vjuw

Passivhus
är en samling byggtekniker för att skapa energi-snåla hus. Kortfattat handlar det om att bygga energisnålt genom att minimera värmeförluster i genom väggar och tak, effektiv ventilation samt att tillvarata värme från de boende, elektriska apparater och instrålad sol.

Peak oil
Oljeproduktionstoppen, även kallad peak oil, är den tidpunkt då den maximala råoljeproduktionen är uppnådd, varefter den kommer att minska tills den hanterbara råoljan tagit slut. Då peak oil inträffar kommer det alltså fortfarande att finnas olja, men den kommer att vara svårare att utvinna. Bristen i kombination med att det kommer krävas allt mer energi och resurser för att utvinna den, kommer leda till extremt höga oljepriser.