Har just avslutat läsningen av ett skadeståndsmål hos Justitiekanslern, JK (080228, Dnr 7218-07-41).

Det handlar om en man som dömts till rättspsykiatrisk vård för grova sexuella övergrepp mot underårig och som sedan friats efter att Högsta domstolen, HD, tagit upp målet.

Svaranden dömdes den 9 mars 2001 av Köpings tingsrätt för grov våldtäkt och sexuellt ofredande (mål nr B1147-00). Tingsrätten förordnade att mannen skulle överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Domen vann laga kraft.

Mannen satt frihetsberövad med anledning av misstanken, sedermera på grund av den lagakraftvunna domen, under perioden 7 december 2000 – 14 juni 2007. Det vill säga drygt sex och ett halvt år.

Det är naturligtvis bedrövligt att sådant ska kunna ske, men det är inte den diskussionen jag tänkte föra här utan en helt annan. Jag tycker att det finns frågor som bara måste ställas i det här sammanhanget och som ingen ännu har ställt såvitt jag känner till.

När någon döms till rättspsykiatrisk vård, innebär det förenklat att vederbörande ska vårdas till dess att han bedöms vara frisk och  att han sedan ska få lämna vården som en fri medborgare. Avgörandet ligger hos läkarna, under förutsättning att domen inte har sagt något om särskild utskrivningsprövning. I sådana fall fäller länsrätten avgörandet. Så lyder också domen i det aktuella målet.

För att överhuvudtaget komma ifråga för rättspsykiatrisk vård, måste det först konstateras att den dömde vid tidpunkten för gärningen lidit av en allvarlig psykisk störning. Detta sker normalt efter en rättspsykiatrisk utredning vid någon av våra rättspsykiatriska kliniker.

Finns det tveksamheter brukar en ”second opinion” inhämtas från socialstyrelsen rättspsykiatriska råd (om så har skett här vet jag inte). Därefter fattar domstolen beslut i påföljdsfrågan.

Det är nu det hela blir komplicerat.

Här har vi alltså en man som befunnits vara oskyldig och en rättspsykiatri som har förklarat att mannen var utsatt för en allvarlig psykisk störning då brottet begicks.

För det första har mannen befunnits vara oskyldig. Det måste logiskt innebära att den handling han ursprungligen dömdes för inte har skett. Hur kan läkarna då vid sin undersökning komma fram till att mannen då, vid det tillfälle som alltså inte finns, var allvarligt psykiskt störd?

För det andra har mannen vårdats i sex och ett halvt år för en allvarlig psykisk störning som per definition inte kan existera, eftersom det tillfälle vid vilket störningen skulle ha funnits inte har existerat om mannen nu, som han befunnits, är oskyldig. Vad har man då vårdat honom för?

För det tredje: Om mannen har vårdats enbart för att domen har sagt att han ska vårdas, så har läkarna agerat felaktigt om de inte under sex och ett halvt år vid upprepade tillfällen ansökt om att mannen ska skrivas ut.

I mina ögon pekar detta på att det finns all anledning att genomföra en ordentlig utredning för att se var det har falerat. Socialstyrelsen borde naturligtvis redan på eget initiativ ha tagit tag i fallet och agerat utifrån sin kontrollfunktion av vården. (Jag måste här lämna en brasklapp om att detta kan vara gjort utan att jag känner till det. Jag minns dock att fallet var mycket omskrivet i lokalpressen och har inget minne av att jag läste något om att så skulle ha skett.)

För det fjärde: Utifall läkarna nu har agerat korrekt och länsrätten har prövat om mannen ska skrivas ut, måste vi fråga oss på vilka grunder Länsrätten har avslagit denna begäran från ansvarig läkare.

Har rätten till exempel fört ett resonemang kring att det har varit för tidigt ur någon sorts allmänpreventiv synpunkt och tankegång, så är detta fullständigt felaktigt. Om kontakten med Socialstyrelsen visar att den ansökt hos rätten om ett frigivande av mannen, finns all anledning att kontakta Länsrätten för att se hur den har resonerat kring avslaget.

Som sagt – detta är ett i alla avseenden mycket märkligt rättsfall.