Titel: Drömmarnas kafé [sju självbiografiska berättelser] 

Författare: Lenka Reinerovà

Förlag: Bokförlaget Perenn

Där ovanifrån skulle man i fred för turisthorder kunna betrakta Vaclavplatsen, Gamla stans torg, Prags slott och Karlbron, eller vad man för ögonblicket skulle vilja fästa blicken på.

Den första av de sju självbiografiska berättelserna i novellsamlingen Drömmarnas kafé inleds med att författarinnan drömmer fram och minns. Minns sin hemstad, sin ungdom, Pragkaféerna och inte minst de döda vännerna som nu befolkar drömmarnas kafé.

Men novellerna är inte bara en nostalgisk återgivning av svunna dagar, svunnen ungdom och ett annat Prag där Café Arco utgör en utopisk plats där intellektuella, bohemer och konstnärer samlas för idé- och meningsutbyte. De skildrar även skräckscenarion från de nazistiska koncentrationslägren där Lenka Reinerovà miste familj och vänner.

I inledningen till en av novellerna sitter huvudpersonen, som kan förmodas vara författarinnan, vid Genèvesjön och njuter av den soldränkta utsikten där segelbåtarna passerar hennes blick. Plötsligt får hon syn på den svarta svanen som ensam glider på vattnet och idyllen förmörkas av en mäktig skräck, svår att bryta och övervinna. Förträngda minnen tränger sig till ytan. Samma novell, nästa scen: Med två män i en bil, på väg genom iskalla landskaps stelfrusna fält, genom en by, mot kvinnolägret Ravensbrück där den älskade lillasystern gick döden till mötes.

De återblickar som fladdrar förbi blir tydliga även för läsaren: Minnesbilder av lillasystern som spädbarn och en lycklig barndoms komiska lekar, men också andra kaotiska bilder från Prag, fängelset Rieucros i Paris, från ökenlägret Oued-Zem vid utkanten av Sahara där flyktingar internerades, från senare förföljelser av den tjeckiska kommunistregimen och många fler, minnesbilder som dröjer sig kvar en stund och en fråga infinner sig: Hur många umbäranden, sorger och förluster kan en människa egentligen överleva?

Lenka Reinerovà föddes 1916 i Prag, i en tysktalande judisk familj, och gick ur tiden den 27 juni 2008. Hon tillhörde de Pragförfattare som skrev uteslutande på tyska. I en sinnesomtöcknande – men också grymt realistisk – språkdräkt iklär Reinerovà tilldragelserna i sitt liv, ett liv som präglas av dramatik, flykt undan nazismen, fångenskap och exil i länder fjärran från hemlandet.

En alldeles särskild kärlek tillägnas Mexiko, som blev författarinnans asylland och som hon nådde första gången 1941. I den avslutande novellen återkommer minnena av landet och med det andra återseendet ett halvt århundrade senare, då hon av Nationella autonoma universitetet i Mexiko och Goetheinstitutet blir inbjuden till en konferens rörande de tysktalande emigranternas kulturverksamhet i landet under andra världskriget.

Och kanske var det delvis den välkomnande himlen och solen, de snötäckta vulkantopparna, gästfriheten och villigheten att hjälpa hos ett vänskapligt sinnat folk som fick henne att vilja börja om eller gå vidare. Men framförallt att fortsätta skriva.