Israels existens är i själva verket ett försök att hålla de fruktansvärda bilderna från förintelsen levande, som en påminnelse om att något sådant inte ska upprepas igen. Men det verkar finnas ett undantag, nämligen Israel själva. Att idag öppet och konsekvent kritisera statens Israels agerande gentemot sina arabiska grannar och framför allt då palestinier, är för många synonymt med nazism, antisemitism och rasism. När det i själva verket är bara en saklig kritik mot statens Israels ockupationspolitik.

Det paradoxala är att medan de nazistiska rörelserna i västeuropa misshandlar, ja till och med dödar utländska medborgare, däribland också araber av olika nationaliteter, så kritiserar dessa obskura krafter den israeliska inblandningen i den palestinska frågan. Som om de, helt plötsligt, skulle vara de mest lämpade att göra det.

Anno 2006 vann Hamas det palestinska presidentvalet och den västerländska reaktionen dröjde inte länge. Kort sagt blev det minimala och redan geografisk delade ”palestinska territoriet”, uppdelat i två ideologiska palestinska stater: den ”goda”, västvänliga Al Fatahstyrda Västbanken å ena sidan, och den ”onda”, islamistiska Hamasstyrda Gazaremsan på den andra.

Delningen av det palestinska folket har gjort frågan oerhört ”komplicerad” för många västerländska journalister. För mig är det dock ganska enkelt och basalt: Israel måste upphöra med sin ockupation av de palestinska territorierna samt sluta avbryta bygget av nya bosättningar på ockuperat land. Israels måste med andra ord sluta upp med sin expansionistiska politik i de palestinska territorierna och acceptera det palestinska folkets obestridliga rätt att existera,

Det är i det avseendet oerhört intressant att se hur palestinier runt om i världen ser på det som sker i sitt gamla fosterland. Häromdagen fick jag ett pressmeddelande från den Palestinska sammanslutningen i Chile där de fördömer Israels årslånga blockad av Gaza. De tar även avstånd från attackerna mot Gazaremsan, något som de anser vara en aggression mot alla palestinier. De nämner inte ens namnen på Hamas eller Al Fatah i sin kommuniké. Det är Israels ursinningslösa bombningar – något som ses som en attack mot hela det palestinska folket och inte bara mot en del av det, man vill protestera mot.

Vi får inte heller glömma att all palestinsk politik de senaste fyra decennierna enbart har handlat om en defensiv politik gentemot Israel. En politik som har byggts utifrån de villkor som en ockupationsmakt har påtvingat de ockuperade och deras desperata svar för att överleva, för att finnas till som folk och nation.

Den palestinska politiken byggs således inte i Ramallah eller i Gaza utan i Tel Aviv. För mig handlar det därför inte om vilka ideologiska nyanser som finns i den palestinska regnbågen av rörelser eller vilka politiska tendenser som finns inom det gamla PLO.

För mig är det en samvetsfråga som handlar om den legitima rätten det palestinska folket äger att besluta om sin framtid själv inom de gränser som FN har stadgat för mer en 50 år sedan och om den självklara bestämmanderätt varje folk har över sin egen framtid. Och den obestridliga rätt att stödja sig i de prejudikat som bjuds i alla exempel på andra folks frihetskamp.