Film: Wallander – Hämnden Regi: Charlotte Brändström I rollerna: Krister Henriksson, Lena Endre, Stina Ekblad Distribution: AB Svensk Filmindustri

 I Ystad är alltjämt nittio procent av befolkningen från andra delar av landet. Dessutom lite småkorkad - som sig bör just på landet. Mördaren är fortfarande en vit man i sina bästa år.

Man antog att det skulle bli mer intressant så den här gången. Kanske görs ett försök till detta när man till en början låter publiken tro att terrorister är ansvariga för den abrupt stoppade kräftskivan (läs idyllen). Med det vill man säga något tror jag. Kanske om invandrare, eller om kvinnor. Kanske något om religion.

Men så dyker den där frågan upp om varför vi egentligen ser på film. För att lära oss något? Tja, det tycker i alla fall Wallander att vi behöver.

Nu skulle jag kunna skriva något uttömmande om skådespeleri och foto, kanske om regi, definitivt något om manuset. Kanske ge några tips inför kommande Wallanderfilmer på hur man bäst döljer en konstruktion.  Men jag har faktiskt ingen som helst lust med det.

Den där Wallander gör mig på dåligt humör. Och det blir faktiskt inte mer spännande eller intressant för att man häver ur sig ”helvete” i tid och otid.

När jag gick i skolan fanns det de som hävdade att allt inte måste vara roligt. Den poängen förstod jag faktiskt några år senare. Men inför Wallander är jag helt oförstående. 

Vad är egentligen poängen, och framför allt, hur många filmer om Kurt Wallander kan man göra?