Boken Skräp handlar som titeln anger om just skräp, det vill säga våra sopor. Författaren är en 32-årig tvåbarnsfar, Mattias Hagberg, som en dag började fundera över vad som händer efter det att sopbilen har farit iväg med påsarna.
Boken Skräp handlar som titeln anger om just skräp, det vill säga våra sopor. Författaren är en 32-årig tvåbarnsfar, Mattias Hagberg, som en dag började fundera över vad som händer efter det att sopbilen har farit iväg med påsarna.
Resultatet blev en lång resa i avfallssverige, där han följt med sopåkare, besökt återvinningscentraler samt förbränningsstationer och smältverk. Hagberg insåg snart att problemet var betydligt svårare och mer komplext än han från början hade trott. Han hamnade till och med i Afrika, dit han följde svenskt ”svart metallskrot”. I Afrika bränns skrotet på bar backe, helt utan reningsanläggningar och skyddsanordningar.
Mattias Hagberg har också undersökt vad våra avfallspåsar egentligen innehåller, och funnit ett överflödssamhälle där fullt funktionsdugliga prylar kastats. Kanske bara för att ägaren helt enkelt tröttnat på den och köpt en nyare modell. De senaste årens standardhöjning verkar uteslutande ha gått till ökad privatkonsumtion av mer eller mindre onödiga saker. Och tyvärr så är det mest märkbara vi har fått ut av detta att vi har blivit mer avundsjuka och intresserade av vad grannen och arbetskamraterna köper. Politikernas löften om att det är tillväxt som ger bättre skola, vård och omsorg verkar därför inte alls stämma.
Vi får även följa med till Rönnskär och Kuusakoski utanför Skellefteå, och nu handlar det inte längre om skräp, utan om skräp som råvara i en storindustri. Nu handlar det också om stora pengar och avfallshanteringen är på väg att bli global med transportnät över hela världen. ”Köparna av vårt skrot finns överallt”, säger Per Sundström, chef på Kuusakoski.
Liknande svar får Hagberg av Hans Henriksson, ansvarig för inköp på Boliden: ”Vi köper gärna av Kuusakoski, men är det billigare från Kina så köper vi därifrån”. I praktiken innebär det att en mobiltelefon som slängs i Skellefteå kanske upparbetas i Kina, medan en som slängs i Kina upparbetas i Skellefteå.
Mattias Hagberg är kritisk till dagens sophantering, som han anser har missat sitt uppdrag. Det var ju i första hand att ta hand om avfallet på ett miljövänligt och billigt sätt, inte att transportera avfallet dit vinsten är störst.
Det som formade miljödebatten på 1980-90-talen var en dröm om ett bättre samhälle med småskaliga kretslopp och mindre sopmängder. Men hittills har utvecklingen gått i rakt motsatt riktning, där det inte är miljön som ställer villkoren. Sophanteringen är i dag helt underställd marknaden och dess villkor.
Boken Skräp är personligt skriven och det gör den engagerande och lättläst. Författaren har ägnat mycket tid åt att samla in fakta och det känns också då man läser boken. Den ger ett mycket seriöst intryck. Han lämnar bara en fråga obesvarad och det är den vi alla ställer oss, nämligen ”hur går vi vidare?”. Han svarar själv på frågan genom att sarkastiskt säga ”Jag kanske ska blunda”.
Som förebild har Hagberg haft journalisten Lubbe Nordström, som 1938–39 åkte Sverige runt och tittade på hygien och smittorisker, vilket resulterade i välkända radiodokumentären Lortsverige. Mattias Hagberg anser att Nordströms uppgift kanske var något lättare, då den var mer påtaglig. Avfallet finns men får inte synas, och göms därför effektivt undan på bakgårdar och i tillslutna kärl. Ingen ska behöva se dem eller besväras av obehaglig lukt.
Skräp är 150 sidor kort och jag anser att alla människor bör läsa den, då den ger en realistisk bild av hur det ser ut på medaljens baksida. Den miljö vi lever i är ett arv från våra föräldrar, men också ett lån av våra barn. Boken ger en tankeställare om hur vi förvaltar lånet och vilket samhälle och vilken miljö vi vill lämna över till våra barn och barnbarn.
