Bruce Springsteen Skiva: Working On A Dream Skivbolag: Columbia Utgivningsår: 2009

Nebraska från 1982 är en av mina favoritskivor, men vad ska man egentligen säga om systerskivan Devils And Dust (2005)? Jag spelar den aldrig. Det var som om Springsteen någonstans i höjd med The Ghost Of Tom Joad (1995) fick för sig att det skulle kunna räcka med välskrivna texter för att göra en riktigt bra skiva. Både Devils And Dust och The Rising (2002) lider därför brist på låtar som musikaliskt håller vad texterna lovar.

Men någonting fick Springsteen att börja utforska popmusikens former igen. Förändringen var markant redan på Magic (2007) och på Working On A Dream är det just Springsteens uppenbara lust att skriva attraktiva melodier och att sjunga dem på ett öppet och inbjudande sätt som slår mig först. Man kunde till och med påstå att några av låtarna är insmickrande. Men då ger jag er, tycks Springsteen vilja säga, Good day, en blues som med förvrängd sång och kakafoniskt komp stirrar självdestruktiviteten och svartsynen rakt i ögonen: ”I swore to you my darling, you were the only one. But I had my good eye to the dark and my blind eye to the sun”.

Magic var i hög grad politisk, och på den vägen fortsätter Working On A Dream direkt. I öppningsspåret möter vi Outlaw Pete, mannen som föds kriminell och som lämnar kvinnor gråtande och män döda varhelst han far fram. Pete går ett tvetydigt men givet öde till mötes och lär sig läxan på vägen: ”We cannot undo these things we’ve done.” Maktens blå mörkermän må applådera biologernas determinism, men Springsteen vet att en människas liv inte avgörs enbart av dna. Musikaliskt går Outlaw Pete fram som en tonsatt motorsågsmassaker med precisionen hos en hjärnkirurg jagande ett Nobelpris. Stråkarrangemanget säkrar åtta minuters dramatik och att melodin delvis är stulen av Kiss gör inte saken sämre, tvärtom faktiskt. Outlaw Pete är larger-than-life-Springsteen som bäst. Lungor, strupe och intellekt i svårfunnen förening gör låten till en rent fysisk upplevelse bara att lyssna på. En extra poäng är att låtens cowboyspråk utgör en välriktad känga mot George W Bush och att musiken är western i meningen Texas, Stan Ridgway, Harmonicamunspel och Ennio Morricone. Springsteen fångar paradoxernas USA och han gör det med lika delar djupt allvar och blixtrande ironi.

Efter den brutala öppningen är det framför allt de privata livsfrågorna, i form av välbekanta teman som kärleken och drömmarna, som tröskas ännu en gång. Kanske känner Springsteen att det brådskar. Danny Federici hyllas med en ömsint folkvisa fylld av cirkusmetaforer, The last carnival. Klumpen i halsen är ofrånkomlig, trots att Springsteen med den textmässige mästarens säkra penna undviker allt vad lättköpt sentimentalitet heter. Jag kunde dock varit utan den avslutande kören.

Och vem vet hur länge Clarence Clemons orkar vara med? Vi får inte mycket saxofon här. Å andra sidan är soloutflykerna överlag få och det är i stället bandet, låtarna och de ibland oväntade arrangemangen som tillsammans med Springsteens röst står i centrum.

Politisk eller inte – Springsteen är en obotlig romantiker och grubblare som ofta skrivit låtar med försoning som underliggande tema. Men vad som är vad kanske inte så lätt kan sägas. Det mest privata kan förstås ses som en spegelbild av det offentliga, och kärleken som den enda rimliga politiska grundförutsättning som kan finnas och samtidigt dess yttersta mål. Det får i så fall konsekvenser för till exempel det musikaliska uttrycket. Att göra enkel, sångbar och inkluderande musik är ett ställningstagande i sig. Bruce Springsteen tar ställning.

Queen of the supermarket kan ses som knutpunkten mellan det privata och det politiska. Här ställs lustprincipen mot realitetsprincipen, det restriktionslösa utlevandet mot det faktum att sångens jag förvisso är kär, men att han aldrig sett kvinnans hår – ”a company cap covers her hair”. Livet som dilemma och kompromiss, men också som oändlig möjlighet, affärsvärldens kolonisation av våra privata sfärer till trots.

Allt på skivan är inte lika bra. What love can do är rätt anonym och svänger inte som den borde. Surprise surprise är lättviktig, även om texten är fin. Tomorrow never knows doftar country. Den är helt okej, men inte fantastisk. Å andra sidan är E Street Band sedvanligt intensivt och producenten Brendan O’Brien har den här gången inte låtit sitt stora klåfinger komprimera sönder bandets inneboende dynamik.

Sammantaget låter Working On A Dream väldigt mycket Springsteen men samtidigt rätt olik alla andra skivor han gjort. Kanske är det Magic och The River som ligger närmast. Titelspåret My lucky day och Kingdom of days är arketypiska Springsteenlåtar medan Outlaw Pete och några till bygger på för Springsteen ovanliga harmonier. Han sjunger fantastiskt bra och går faktiskt iland med att låta ungefär som ett inspirerat möte mellan sig själv som ung och Roy Orbison. Det är ingen dålig prestation – betänk att Springsteen faktiskt fyller 60 i höst. Men han tycks i alla avseenden vara helt ointresserad av att vila på gamla lagrar. Det finns alltid ny terräng att utforska och, som han uttryckte det i en intervju för The Observer nyligen, ”Much of our life is spent running, being on the run. It’s one of my specialties”. Man tackar.