Visst är det lättare att diskutera form än innehåll, men när debatten om vad betyg egentligen är eller bör vara saknas, blir den nuvarande formdebatten endast ett exempel på hur man kan vinna billiga poäng i ett politiskt rävspel.

Socialdemokraternas nuvarande ledare var en gång en förkämpe för betygens avskaffande. Det var ett tag sedan nu, men eftersom vi saknat en kvalificerad debatt om betyg i (grund)skolan, vet jag inte om hon nu har ändrat sin åsikt, och i så fall varför.  

Varför ska elever i grundskolan betygsättas? Enligt skolministern är det för att ge snabbare feedback till föräldrarna (och eleven). Enligt många lärare är det för att betyg anses generera motivation. Men det tydligaste och synligaste syftet för elevernas del, då konkurrensen blir knivskarp och då allt tal om att ”jobba i sin egen takt” eller att ”göra sitt bästa är gott nog” framstår i all sin nakna förljugenhet, är när valet till gymnasiet ska göras.

De något förskönande omskrivningarna för kass, inte fullt så kass, medelmåtta och över medel (IG, G, VG, MVG) utdelas och, inte utan vånda men med obönhörlig auktoritet, evalueras till poäng och bestämmer om den gymnasieinriktning/det yrkesval eleven önskar är möjligt.

Den övertro som skolministern visar prov på beträffande betyg som meningsfull information till vårdnadshavaren, motbevisas och överträffas av de regelbundna möten som skolan har med hemmen. Den information som inte kan förmedlas i ett utvecklingssamtal tydliggörs inte heller av en siffra eller en bokstavskombination. Däremot upplyser betygen om en rangordning, en plats i ledet, eller snarare en placering i racet!

Betygens förmåga att motivera eleverna har inte bara anfäktats av lärare. De flesta elever som är för betyg ser helt klart denna koppling. Det blir, om inte förr, tydligt när högstadieelever ges undervisning i ämnet Engelska språkval (ett ämne som tvingats på skolan som alternativ för de elever som inte vill läsa ett extra språk).

Den logiska analysen av att elever uppfattar skolan som en arena för att tävla om den högsta ersättningen, blir att betygen likställs med lönen för ett arbete som inte behöver ha något värde i sig. Så länge betygen fungerar som motivation i skolan, behövs ingen utveckling av vare sig pedagogik eller ämnesfördjupning för att eleverna ska finna skolan meningsfull.

Problemet som alla lärare oavsett betygsåskådning erkänner är att betygsmoroten, som för vissa elever kan ge liv åt den mest anemiska undervisning, ofta förvandlas till piska för de personer som – vilka är en nödvändighet i alla tävlingar – hamnar i slutet. Att de elever som vill ha betyg motiverar detta som själva meningen med skolan, borde leda till eftertanke hos alla som anser att skola, kunskap och undervisning är viktiga i sig. I värsta fall blir betygen och betygshetsen som skapas i grundskolan modell för motivationen även i gymnasiet, trots att eleven här förväntas utbilda sig efter eget intresse.

Men hur ska eleverna i grundskolan då slutligen hamna på rätt gymnasielinje, om vi nu leker med tanken att avskaffa betygen? Nej, träffsäkerheten och lämpligheten för de olika linjerna blir förvisso inte bättre, men inte nödvändigtvis sämre, om urvalet istället skulle grunda sig på lottning. (I dag lottas exempelvis framtidens läkare fram!)

Det vi å andra sidan skulle vinna genom ett annat sorteringssätt, är en inställning till utbildning och lärande som grundar sig på nyfikenhet, förundran och kanske även en smula delaktighet snarare än på konkurrens och utslagning. 

Är det inte äntligen dags att loda lite längre ner i skoldebatten och ställa frågan varför, och inte när, betyg ska utdelas?

Göran Pilquist

specialpedagog på Järnbrottsskolan i Göteborg