JO har av tradition varit vaksam när det gäller oegentligheter inom vad man skulle kunna kalla klassisk myndighetsutövning, till exempel mot polisen. Så är det fortfarande. På senare år har JO däremot varit mycket välvilligt inställd till myndigheter som förutsätts vara ”goda”. Dit hör exempelvis myndigheter som arbetar med sociala frågor. Den inställningen går ut över medborgare som har klagomål på detta område.

Enligt lag, med instruktion från riksdagens ombudsmän – numera fyra till antalet – ska JO ”särskilt tillse att domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet iakttager regeringsformens bud om saklighet och opartiskhet och att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter ej träds för när i den offentliga verksamheten”.

Hur sköter nutida JO den uppgiften? Ja, i vart fall inte på det sätt som Alfred Bexelius (JO under åren 1956–72) ansåg att den borde skötas. Lagman Brita Sundberg-Weitman har studerat 169 klagomål mot sociala myndigheter som under tiden maj 2002 – februari 2005 behandlats av JO, och har jämfört dem med en bok av Alfred Bexelius om JO-ämbetet.

I många fall (där JO över huvud taget gör något för att utreda klagomålen) har myndigheten en annan version av vad som hänt. Bexelius ansåg på sin tid att sådana frågor måste utredas av JO, eventuellt genom förhör. Nutida JO bryr sig inte ens om att försöka utreda om klagomålen har fog för sig, utan utgår i allt för många fall från att myndigheternas uppgifter är korrekta.

Bexelius ansåg vidare att JO inte får avfärda klagomål med motiveringen att beslut kan överklagas till domstol. Med en sådan praxis, menade Bexelius, kommer frågan om tjänstefel har begåtts inte under bedömning.

Nutida JO har en annan inställning: ”Sådana tvångsåtgärder som här är i fråga prövas av domstol, och den part som anser att det finns felaktigheter och brister i nämndens uppgifter kan påpeka detta för domstolen.”

När en klagande säger sig ha blivit utsatt för kränkande behandling av myndigheten, avfärdar nutida JO klagomålet med följande floskel: ”Det ligger i sakens natur att en tjänsteman vid en myndighet ska uppträda oklanderligt mot allmänheten. Kränkande beteende kan naturligtvis inte accepteras. Jag förutsätter därvid att berörd myndighet väl känner till hur en tjänsteman ska uppträda i kontakterna med allmänheten.”

Just denna sista skrivning har i olika varianter blivit mycket vanligt förekommande i JO:s beslut, och då särskilt inom kriminalvården där ett antal olika frågor och klagomål konsekvent återkommer. Det handlar till exempel om öppning av post till de intagna, där lagen tydligt säger att post från myndighet, advokat et cetera inte får öppnas av kriminalvården annat än om den intagne är närvarande. 

Detta görs dock ofta och ett antal sådana ärenden leder varje år till samma kritik av kriminalvården med samma formulering från JO, där det brukar stå något i stil med: ”Kriminalvården, som medger att hanteringen varit felaktig, kan inte undgå kritik för det inträffade. Jag förutsätter att anstalten har vidtagit åtgärder för att förhindra en upprepning.”

Uppenbarligen har JO förutsatt fel, eftersom denna typ av klagomål ständigt återkommer med samma svar och samma kritik från JO, men helt i avsaknad av andra konsekvenser.

Det nya synsättet tycks ha introducerats av JO Tor Sverne på 1980-talet. Då förekom i debatten särskilt två fall där barn blivit tvångsomhändertagna. JO Sverne fann inte fog för mödrarnas klagomål, men när de vände sig till Europakommissionen för mänskliga rättigheter (numera sammanslagen med Europadomstolen) fann den svenska regeringen för gott att genom förlikning ersätta de klagande med betydande belopp.

Numera har det starkt utökade antalet klagomål som Europadomstolen tar emot (genom att så många fler stater godtar domstolens jurisdiktion) gjort att över 100 000 klagomål står i kö för prövning. Därmed har det blivit ännu viktigare att vi har justitieombudsmän som fungerar i enlighet med sina uppgifter. Det kan inte godtas att JO fortsätter att avfärda klagomål på det lättvindiga sätt som jag här har beskrivit.