Jag vet inte om min far läste skönlitteratur. Jag såg honom sällan läsa annat än Norrskensflamman, men jag vet ju inte vad han gjorde när vi sov eller var i skolan. Vi hade inte många böcker hemma och när han i slutet av 1950-talet köpte uppslagsverket Kunskapens bok på avbetalning, var det för vår skull – barnens. Det var ju vi som skulle ”bli något”. Han själv var ju redan något, och jobbade som NJA-arbetare.

Vi bläddrade ofta i böckerna och läste ibland. Fast vad vi ville bli visste vi inte, och inte heller vad våra föräldrar hoppades på.

Jag plockade fram en av våra böcker, Hungerns vägar av den brasilianske författaren Jorge Amado, utgiven av Arbetarkulturs förlag 1952. Boken bär min fars namnteckning. Den verkar vara läst, men av vem? Det finns två hundöron i början av boken. Hann läsaren bara så långt?

På sidan sju läser jag: ”Barnen dansade ringdanser, somliga var klädda i trasor, andra var alldeles nakna, de var magra och hade uppsvällda magar.”

På sidan 17 läser jag om Noca: ”Natten kommer så saktelig buren av skuggorna, och plötsligt ser Noca uppe bland molnen Djurets silhuett. Hennes lilla kropp som bär spår av engelska sjukan darrar under den tunna bomullsklänningen. Det är bara Marisca som kan ge henne tröst och mod och skänka henne en smula glädje och ömhet. Hon har aldrig haft någon docka, inte ens en sådan där trasdocka som säljs på marknaderna. Hon har aldrig ägt någon leksak, inte ens en sån där hemmagjord träleksak. Hon har aldrig hört någon musik, aldrig sett en kasperteaterföreställning, hon har aldrig ägt något utom Marisca. För henne är hennes katt på samma gång den docka hon har sett Arturs dotter leka med och den leksaksbil av plåt som hon och Tonio sett på med så stora ögon i Casa Grande.” Nedanför står i en fotnot: Casa Grande: plantageägarens bostadshus. Ordagrant det stora huset.

Jag läser vidare, men stannar upp där. Jag försöker komma fram till vad min far tänkte för över 50 år sedan. Om han nu läste boken, som han antingen köpt av något bokombud eller vunnit på någon av kommunistpartiets danser eller möten.

Jag vet att det inte går att framkalla hans minnen. Han dog sommaren 1975, i den ålder som snart är min. Det jag läser kan bara bli mina egna speglingar. Men det är en av skönlitteraturens fördelar. Med hjälp av den kan jag i vuxen ålder försöka förstå och minnas min far.

Min far var alltså med i kommunistpartiet, detta i dag föraktade parti som såg orättvisorna i världen och här hemma. Han arbetade tills lungorna förstördes av damm. Han gillade att dansa och var en god berättare. Han blev far till sju barn. Innan han förlorade synen av kortisonmedicinen skrev han ned sina minnen, men han hann bara till mitten av 1935 innan synen blev för svag för pekfingervalsen. Jag och min bror håller nu på att skriva ned hans berättelser till en bok med titeln En mun måste mättas. Att läsa Amados bok är ett sätt att förstå honom ytterligare.

Jorge Amado levde 1912–2001. Han var kommunist och satt flera gånger i fängelse, gick i exil men lyckades sedan komma in i parlamentet som representant för kommunisterna. Säkerligen blev min far påverkad av den brasilianske författarens roman Hungerns vägar. Kanske rentav så mycket att han inte orkade läsa vidare, när den handlade om folk som hade det än värre än vad han själv haft.