Slaget är förlorat men segern är vår
Förra tisdagen röstade riksdagen igenom den omdebatterade Ipred-lagen, som gör det möjligt för upphovsrättsligt kränkta att spåra privata fildelare. Trots detta nederlag har Ipred-debatten lyft fram frågan – något alla fildelningsvänner kommer att vinna på i längden, menar Michael Gajditza.
Opinionen och motståndet mot de integritets- och frihetsinskränkande lagar som nu införs ökar snabbt. Allt fler inser att om inget görs, kommer vi en morgon att förvånat vakna upp till ett samhälle ingen av oss egentligen önskat. Och den morgonen kan det vara för sent. Det har tagit tid att få igång motståndet, men till den kommande valrörelsen 2010 ska mobiliseringen vara fullföljd och våra politiker kommer då att förvånas över styrkan. Vi förlorade slaget om Ipred i sak, men har vunnit genom att Ipred-debatten varit den väckarklocka som tydligen behövts.
Vi förlorade kanske slaget men, som jag skrivit tidigare, kommer vi att vinna kriget! Framtiden finns på nätet, och den framtiden är vår. Det speglas till exempel av hur många fler vi är i dag, jämfört bara med i somras då debatten om FRA var som hetast. Hittills, ska jag tillägga. För med den massiva kritik som nu kommer från alla möjliga remissinstanser, finns det mycket goda förutsättningar att FRA-debatten åter exploderar i ansiktet på regeringen. Den förhoppning som uttrycktes från ledande moderat håll om att frågan skulle vara avförd i god tid före valrörelsen 2010, törs jag redan nu säga inte kommer att infrias.
Många kanske nu också menar att de viktiga frågorna i valrörelsen, mot bakgrund av finanskris och ökande arbetslöshet, kommer att bli plånboksfrågor plus de gamla vård-, skola-, och omsorgsfrågorna. Det är just här den pedagogiska uppgiften finns för oss som engagerar oss i frågor kring integritet, frihet och demokrati. Vi måste lyckas visa att dessa frågor utgör själva fundamentet för att vi över huvud taget ska kunna ha en diskussion och en möjlighet att påverka i andra frågor. Något som är viktigare att diskutera finns, så vitt jag kan se, inte.
I förra veckan vann den industri, som envisas med att fylla chokladasken med två riktigt goda nougatbitar omgivna av såna där fyllda praliner med körsbär i som ingen vill ha – en seger tror de. Pyrrhusseger, det är vad jag tror att historien kommer att kalla det. För alldeles oavsett om de lägger i tolv, fjorton eller sexton bitar av det äckliga körsbäret i asken, så är det nougaten jag vill ha och köpa. Ändras inte förpackningen är jag förlorad som köpare och kund och jag smyger mig iväg och stillar mitt nougatbehov hos någon annan på någon annan plats! Konsekvensen blir att chokladtillverkaren, istället för att få sälja två bitar nougat, inte fick sälja något.
Det vore intressant att höra någon förklara hur detta gynnar upphovsmannen till chokladen?

