Jag är född och uppvuxen i Gårdsten, en Göteborgsförort som i likhet med många andra förorter i dag präglas av fattigdom och utanförskap, segregation och stora sociala problem. Läget är såklart en direkt följd av den snedfördelande, exkluderande och diskriminerande politiken som har förts under flera decennier och som under rådande regering förvärras via omfattande utförsäljningar, privatiseringar, bolagiseringar och raseringar. Drag vilka gör att våra resurser, vilka skulle kunna eliminera ekonomiska ojämlikheter, koncentreras i ett fåtal händer. De rika blir färre och allt rikare, de fattiga fler och allt fattigare.  

Klassklyftorna har alltså ökat avsevärt och fortsätter att öka i rask takt, vilket även LO:s rapport ”Makteliten – mycket vill ha mer”, slår fast (med enbart en jämförelse mellan den svenska maktelitens och industriarbetarnas genomsnittliga inkomstutveckling åren 1950–2007, vilket innebär att fattiga förortare, arbetslösa, hemlösa med flera, inte är inräknade).

Redan som barn blev jag rasande och revanschlysten av ojämlikheter av de här slagen. Att killar var mer värda än tjejer och togs på större allvar, gjorde mig förbannad. De blev inte tafsade på, kallade för horor och fittor och de behövde inte vara lika tacksamma och till lags. Att infödda svenskar var mer värda och hånades i mindre grad än inflyttade invånare med andra hemspråk, gjorde mig också väldigt förbannad. De blev inte isolerade i hämmande hemspråksklasser, kallade för finneballar och svartskallar, turkjävlar och tattare. Deras föräldrar skurade inte andras skit och spyor dagarna i ända, iförda trasiga t-shirts och för små träningsoveraller. Men det som gjorde mig riktigt rosenrasande, var att vissa hade mer makt och materiella resurser än andra och att jag som betongbarn ansågs vara dem mindervärdig. De behövde inte äta makaronivälling stup i ett, plocka fimpar från marken eller snatta nya kläder. De behövde inte ens följa order som andra slavar. De gav order.

Jag hatade dem för det och jag hatade skolan som manifesterade min maktlöshet och mindervärdighet genom att tvinga i mig dödstråkigt vetande utan verklighetsförankring och bestraffa mig med kvarsittningar och dåliga omdömen i uppförande och ordning så fort jag försökte förändra min situation eller komma upp ur min underordnade position. 

Min röda, platta mellanstadieskola blev en gripbar materialisering av all maktfullkomlighet och alla missförhållanden jag krigade emot. En förtryckarinstitution upprätthållen av puckade politiker och poliser vilka inte stod på min sida, men också av fröknar, föräldrar och andra förortare inför vilka jag inte skulle tro mig vara någon. Jag skulle hålla käft och veta min plats, men det ville jag inte. 

Istället sa jag emot och skrek efter maktfördelning och medbestämmande, på sätt vilka för mig var logiska och legitima. I andras ögon var jag bara störig och svår, ett socialfall som måste avskräckas, skuld- och skambeläggas, kontrolleras och normaliseras. Jag vägrade! Varför skulle jag förebrås och förändras, men inte de? Och varför inte samhällssystemet?

Men jag hade inget språk att argumentera med, vid sidan av min förortsdialekt som mest bestod av finska svordomar, suckar, skrattsalvor och symboliska slagord. Däremot hade jag min kropp. Makten att använda den i min kamp för rättvisa och respekt, kunde ingen frånta mig. Jag styrde över min kropp med vilken jag kunde protestera och revoltera mot skolan och systemet som sårade mig, sänkte min status och sumpade mina chanser.

Med mina händer kunde jag ruska om och riva sönder min skolbok jag mot min vilja blev matad med. Med min tuschpenna kunde jag klottra konst på byggnader och fönsterrutor, i trappuppgångar och tunnlar, vari jag fick hänga som en hund, någon fritidsgård fanns inte. Med min kniv kunde jag karva krumelurer på skolfasaden som en dag hade förfinats i ett fåraktigt försök att måla över missförhållandena. Med mitt mod kunde jag bombhota min kvävande skola när jag blev tvungen, jag ville inte dö! Och med min trimmade tändare kunde jag fjutta eld på nya papperskorgar, smälta dem till slajm, av samma anledning som jag kunde förstöra andra föremål vilka av vissa ansågs vara mer värda än människor.

Med samma tändare drev jag planlöst omkring med en polare en kväll. Jag försökte bryta mig in i skolans gymnastiksal, in i värmen, för hemma ville ingen vara, allra minst min polare vars missbrukarmamma och periodarpappa var som de flesta föräldrar; rödögda och redlösa, utslagna utan pengar eller sura och stumma, arbetsskadade och apatiska. Jag lyckades inte bryta mig in, så jag byggde en brasa, fäste höstlöv under skolbyggnaden och tände på. Löven började ryka och pinnarna min polare hade staplat runtom började brinna.

Hemma hoppades jag att skolan skulle brinna bort, bli till grillkol. Tanken var befriande. Jag hade fått nog. Men dagen efter stod skolan kvar. Med besvikelsen bultande i min bröstkorg stirrade jag på det svarta märket som inte var större än en skugga av ett barn.

Nu, 25 år senare, tänder frustrerade barn och ungdomar under 18 år eld på minst en skola om dagen i Sverige, enligt Sveriges tekniska forskningsinstitut (SP). Antalet anlagda skolbränder, skriver SP, har ökat markant de senaste åren och antalet anlagda bränder över lag har accelererat upp till 10 000 per år. Kostnad? Över en miljard kronor, varje år. Med fokus på anlagda skolbränder, pågår just nu ett femårigt forskningsprojekt på samma institut.

Projektet, i vilket flera intressenter och institutioner är involverade, består av olika delprojekt varav vissa redan är initierade. Hela projektet förutspås vara färdigt år 2013, med en slutnota på minst 30 miljoner kronor. Jag har läst de första initierade delprojekten och granskat förstudien som ligger till grund för hela forskningsprojektet och som ger en tydlig anvisning om vilka åtgärder som ska vidtas i anslutning till anlagda skolbränder. Dessa åtgärdsprogram som SP presenterar, ger också implicita orsaksförklaringar. Med SP: s omvända bekräftelse: ”Utan förståelse för grundorsakerna till att människor anlägger bränder /…/ kan man inte effektivt förebygga problemet.” (SP Rapport 2007:21, s. 7)

Styrelsen för Svensk brandforskning (Brandforsk), skriver att de ska vidta åtgärder mot anlagda bränder med inspiration av den amerikanska modellen Crime prevention through enviroment design (CPTED), vilken går ut på att miljön ska modifieras med hjälp av lås, larm och bommar, skyltar, staket och minskad växtlighet, kameraövervakning och andra kontrollapparater. Syftet är att ”avskräcka från brottsliga handlingar”.

Skälen till anlagda skolbränder sägs vara tillgängliga skadeobjekt och brist på kontroll. Mer specifikt säger dessa åtgärder att barn tänder eld på skolor för att det finns frodiga växter runtom, för att det saknas staket och andra hinder av järn och för att de inte är tillräckligt skräckslagna.

SP, med huvudansvar för forskningsprojektet, tänker också arbeta med tekniken i syfte att motarbeta anlagda skolbränder, exempelvis minska tillgången till tändmedel som tomma lastpallar och tändstickor samt bygga bättre skolbyggnader och skapa säkrare saker i dem. Så vilken slags ”förståelse för grundorsakerna till att människor anlägger bränder”, har då SP? Med dessa tekniska exempel exponerar SP orsaksförklaringar som att barn tänder eld på skolor för att de har tillgång till tändstickor och tomma lastpallar och för att deras skolor och saker i dem, går att tända eld på. Eller såhär: Anledningen till att antalet anlagda skolbränder har ökat, är att tillgången till bland annat tändstickor har ökat.

Aktiebolaget Kreafor, som ”erbjuder privata och offentliga organisationer att utveckla sitt dolda kapital enligt unika metoder som på bättre sätt än andra kompletterar deras ekonomiska kapitalbildning till optimal total framgång” (www.kreafor.se), deltar med en ansvarig i projektet. Ansvarig ska identifiera och behandla unga brandanläggare, med ett resultat som ”ska lyckas till nära nog 100 procent”. Behandlingen heter neurolingvistisk programmering (NLP) och kognitiv beteendeterapi (KBT). Ansvarig hänvisar till tidigare forskning som visar hur framgångsrik metoden är (mannens egen magisteruppsats baserad på intervjuer med institutionaliserade individer, även kallade problemungdomar).

Med dessa åtgärder ger den ansvarige förklaringar som att barn anlägger skolbränder för att de är obehandlade och felprogrammerade, i sina huvuden och handlingar. Ansvarig menar alltså att problemen finns inom dem, i deras sinnen och språk, nervbanor och navigationssystem. Ansvarig lägger till att barn och unga vilka tänder eld på skolor, ofta har dålig självuppfattning, är tidsmässigt desorienterade och har svårt för sig. De anses också, mer än andra ”problemungdomar”, vilja utföra sexuella våldsbrott som våldtäkter.

Även inblandade forskare i psykologi ska behandla dessa barn med beteendeterapi och som komplement ge dem brandsäkerhetsutbildning (BSU). Orsak till att barn tänder eld på skolor? Utöver som ovan, att problemen finns inom dem och att de är felprogrammerade? De saknar kunskaper i vad som händer när de tänder tändstickor för att bränna ner skolor.

Räddningstjänsten och Försäkrings AB Göta Lejon, deltar också genom att utbilda barn. En obligatorisk BSU-skolning ska införas till alla femteklassare, vilka också ska spela ett datorspel som ”lär ut om eld”. Syftet är inte att sporra barn eller enbart lära dem, utan även att skrämma dem. Försäkrings AB Göta Lejon visar dessutom en film för alla unga brandanläggare, under tiden de fikar med dem. Filmen heter ”Det var inte meningen”.

Sist men inte minst ska Brandförsvaret (BRINFO), göra hembesök hos barn som har lekt med eld, iklädda branduniformer, i avskräckande syfte, för att ”lära barn vad eld är och varför man inte ska leka med elden”. Vilka orsaksförklaringar till att allt fler skolor brinner i Sverige, ger sådana åtgärder? Att allt fler barn skräms för sällan av uniformerade män och att barn vilka inte vet vad eld är eller vad lek med eld kan medföra, ökar i antal?

Fram träder sammanfattningsvis en syn och samlad förklaringsmodell som får mig att baxna. Förortsbarn och andra unga medmänniskor framställs i forskningsprojektet, för det första som fullständiga idioter, för det andra som barnlika bestar vilka kan gå loss på vem eller vad som helst, företrädesvis på skolor, om de släpps i frihet, inte skräms till reträtt, spioneras på, sänks med skulder och sätts i skamvrån eller bakom lås och bom, med hänsyn till omgivande objekt (och de medverkandes ekonomiska intressen). De framställs också som maskiner vilka man kan justera felen på, meka med och omprogrammera, som om felen faktiskt fanns inom dem och som om de, till skillnad från oss andra, var opåverkade och oberoende av samhället för övrigt.

Med detta inte sagt att dessa insatser inte har en verkan (frågan är bara vilken slags, de kan vara kontraproduktiva), eller att enskilda individer inte har ett ansvar, utan att insatserna måste inkludera större system och individerna sättas i större sammanhang. I förstudien fann jag en enda strukturell tanke (underprojekt 3:3) som ställer frågan: Vad symboliserar skolbränder mot bakgrund av skolans och därmed samhällets maktordning?

Dessvärre verkar denna fråga sväva fritt för sig själv och vara mindre prioriterad än alla individualistiska och tekniska förklaringsmodeller och åtgärdsprogram. Det är farligt.

För jag är inte ensam om att ha tänt eld på en skola för att markera mitt missnöje med ett skolsystem i vilket ett fåtal förtryckare har lagt beslag på makten och ett samhällssystem i vilket ett fåtal likasinnade även har roffat åt sig de materiella resurserna. Tvärtom. Antalet anlagda skolbränder har ökat parallellt med klassklyftorna och mängden unga vilka lever i olika slags utanförskap, med känslor av maktlöshet, meningslöshet och mindervärdighet.

Jag menar slutligen inte att alla sätter eld på skolor av samma anledning som jag gjorde, men jag menar att det är viktigt att se anlagda skolbränder också som politiska protester.