I NSD den 7 mars läser jag om framtidsjobben: ”Om fyra år kommer det att vara brist på arkitekter, tandläkare och bibliotekarier i Sverige, spår Högskoleverket”. Men hur ska äldre personer med rik yrkeslivserfarenhet kunna få dessa jobb?

Arkitekt, tandläkare, bibliotekarie. Samtliga dessa yrken är jag intresserad av, men vem bekostar min utbildning? Och vem anställer om fyra år en som då fyllt 62 år, om vi tar min kroppsliga ålder som exempel? 

Artikeln tipsar vidare om fler ”framtidsjobb” som jag är intresserad av, och som jag i vissa fall borde kunna få med kompletterande utbildning: fritidspedagog, yrkeslärare, biomedicinsk analytiker, förskollärare, speciallärare och specialpedagoger, samt grundskollärare tidigare år.

Men, tyvärr, även där är dörrarna stängda. Vad gäller lärarjobben har jag inte ens rätt till det så kallade Kunskapslyftet, som samma tidning gör reklam för.Jag har redan uteslutit alla möjligheter och vet att jag aldrig mer kommer att få ett fast arbete som gör att jag kan försörja en familj, bestående av ännu en arbetslös och två minderåriga barn. Jag kommer inte heller att ha råd till tandvård eller andra oförutsedda utgifter, eftersom jag redan lever på bankkrediter som jag aldrig lyckas betala igen.

I det senaste brevet från Luleå kommuns personalkonsult Fredrik Lundmark fick jag beskedet att jag inte som jag befarat, är bortplockad från vikariejouren, men med följande ps: ”Jag vill dock poängtera att bara för att man finns med hos vikarieförmedlingen så är man INTE garanterad att få arbeta hos oss i Luleå.”Vad det nu är för poäng i det. Tydligare omskrivning för ”svartlistning” har jag inte läst sedan man började kalla ”kalhyggen” för ”föryngringsyta” och ”ombudsmannarespirator” för ”overheadprojektor”.På engelska kallas det understatement.Tjänstemännen styr med politikernas axelklappningar.

Är det underligt om folk börjar förlora tilltron till det samhälle vi lever i?