Jordandalen ligger i nordöstra Palestina och tar upp 28,5 procent av Västbankens totala yta. Ända sedan den palestinska Nakban, eller katastrofen, 1948 så har Israel försökt annektera området för sina egna politiska, militära och ekonomiska syften. 44 procent av landet kontrolleras redan av den israeliska armén och 50 procent av de 36 illegala bosättarområdena i dalen, vilket ger de inhemska palestinierna makt över endast sex procent av sitt land.

Med sina vattentillgångar, sin bördiga jord och sitt varma väder är Jordandalen perfekt för jordbruksproduktion. När man kör genom det vackra landskapet blir man ständigt konfronterad med de stora, bosättarägda växt- och förpackningshus som har byggts på land konfiskerat från den palestinska lokalbefolkningen. De allra största tillhör livsmedelsföretaget Carmel agrexco, som ägs till hälften av den israeliska staten. Genom sina kontrakt med bosättarna odlar de blommor, grönsaker, örter och frukt på industriell nivå för export till Europa och andra delar av världen. Agrexco har stolt hävdat att deras jordbruksprodukter kan säljas från europeiska mathyllor endast 24 timmar efter att de har blivit plockade. En palestinsk jordbrukare kan sällan få sina produkter genom vägspärrarna till Jeriko eller Nablus som bara ligger några kilometer bort.

Besök i byar i Jordandalen visar precis hur hårdhjärtad och systematisk den etniska rensningen av palestinierna är. Med en fortsatt expansion av bosättarområdena finns det ingen by som undkommer dess verkan. I varje hus kan man hitta någon som kan peka på en bit land som brukade tillhöra deras familj, men som nu ockuperats av ett illegalt bosättarområde. Ofta tvingas byborna jobba för bosättarna eftersom de inte har något eget land kvar. I Ein el beida möter jag en man som heter Yusif. Han ger mig en klar bild av hur människors liv där har påverkats av ockupationen. Yusifs pappa ägde ett stort jordbruk precis utanför byn, men sedan 1967, när ockupationen av Västbanken började, har bosättarområdet Mehola successivt tagit över mer och mer land. Mehola utgör nu 70 procent av Ein el beidas land, inklusive Yusifs pappas. Familjen är därför tvungna att hyra en bit land för 60 000 shekels för att kunna fortsätta med sina odlingar.

När Yusif tar risken att köra igenom porten till Mehola för att visa mig var familjens land brukade ligga, syns deras förlust tydligt: på ena sidan finns en stor, välmående och grön bananodling, samtidigt som andra sidan bara har några bräckliga rader bruna och uttorkade fruktträd – det är landet på den sidan som tillhör byn nuförtiden.

– Vi brukade ha flera egna vattenkällor, säger Yusif, men Mekorot kom och borrade djupare, så de torkade ut. Nu måste vi köpa tillbaka allt vårt vatten från dem.

Mekorot är Israels nationella vattenföretag. Den här historien kommer jag att få höra om och om igen.

Teoretiskt sett har El beida haft mer tur än de flesta. Enligt Osloavtalet ligger byn i ”area b”, vilket betyder att de åtminstone har tillstånd att reparera sina hus och att utföra begränsat byggarbete inom området, medan palestinska myndigheten har civil, men dock inte militär, kontroll där. Större delen av Jordandalen är ”area c” enligt Osloavtalet, och där existerar inga sådana rättigheter. För människorna som har bott där i decennier råder det ingen tvekan om att de håller på att bli etniskt ”rensade” från sitt land.

– Det är uppenbart, säger Harab, som bor tillsammans med tio andra familjer i Hamsaområdet, som ligger runt 200 meter från den ökända vägspärren Hamra.

– Israelerna försöker tömma landet på folk så att de kan ta det. Det brukade vara fyrtio familjer som bodde här, men nu är vi bara tio.

Harabs enkla hem har nyligen rivits av den israeliska armén och han visar mig nya dokument som han just har fått. På dem står det att de tältaktiga skjul där getterna och korna bor också ska demoleras. 

Liksom Ein el beida så hade Hamsa tidigare sin egen vattenkälla, men numera tvingas de som bor där köpa vatten från andra sidan av vägspärren. Det är mycket riskabelt eftersom två av byns vattentankar och en traktor blev konfiskerade av armén förra hösten. Den israeliska ockupationsmakten har meddelat Harab att han bara kan få tillbaka dem om han betalar 12 000 shekels och skriver på ett papper som garanterar att han och hans familj lämnar landet där de nu bor.

Under de senaste attackerna mot Gaza upprepade Israel gång på gång att de inte officiellt ockuperar Gaza längre, eftersom de ”välvilligt” drog tillbaka sina bosättare därifrån under 2005. Om någon undrar vad som blev av dessa bosättare efteråt finns svaret i Jordandalen.

Maskiot, det första helt nya bosättarområdet att bli godkänt av Israel på tio år, ligger i dalen bredvid Beduinsamhället El maleh, som redan har påverkats av denna utveckling.

– Det är som om alla vansinniga israeler tillsammans har flyttat till Maskiot, säger en El maleh-bo som vill vara anonym.

Även innan Maskiot hade El maleh bosättarområdet Rotem på tröskeln och nu är samhället mer eller mindre omringat. El maleh-borna har beordrats att riva sina djurhagar och fåren som brukar beta ute på kullarna stjäls dagligen av bosättarna.

– Jag har ringt den israeliska polisen, säger mannen, men det enda svaret jag får är att bosättarna står över lagen.

För varje by jag besökte och berättar om här finns det tiotals liknande samhällen i Jordandalen. Till exempel Al hadidya, där samma familjs hus har rivits åtta gånger under de senaste tolv åren, eller Al farisiya, där bönderna jobbar på trots att alla vattenledningar har totalförstörts av militären. Utan palestiniernas orubbliga beslutsamhet att inte lämna sitt land skulle dessa platser inte finnas längre. Om någon tvivlar på hur brådskande deras kamp för tillvaron är, låt mig avsluta med att citera soldaten vid vägspärren Taysir, där Israel kontrollerar all trafik mellan Jordandalen och vad de anser vara den ”riktiga” Västbanken:

– Goodbye, säger han, I hope you enjoyed your time in Israel.

För israelerna har dessa platser redan försvunnit.