Läsarnas Fria
Förnyelse och tradition inom countryn
Bengt O Tedeborg har botaniserat i floran av nyutgiven country och recenserar fyra skivor där country blandas med allt från folkmusik till reggae.
Kategoriseringsvansinnet går på högvarv i olika media. Vilken musik är vad och vad skiljer stenkrosscountry från sängkammarmetal? Märkligt nog pågår detta i en tid när det är enklare än någonsin för var och en att bilda sig egna uppfattningar. Spotify, iTunes, MySpace – vem behöver längre etiketterna?
Så hur beskriva en så eklektisk skiva som Parish bar? Country möter disco möter soul möter reggae?
Nichols gör i alla fall två Tom T Hall-covers och toppar countrytårtan med gamla I’m blue, I’m lonesome too och en rätt skruvad version av Just a country boy (Don Williams, Harry Belafonte med flera). Det låter knappast country i meningen Hank eller ens Hank III, snarare 1970-talsreggae med Curtis Mayfield som funkig sufflör. I Stetson dock. Eller något.
Låtarna är inspelade av Nichols själv och har undantagslöst starka melodier och välskrivna texter. Han sjunger alldeles utmärkt, laid back men hela tiden närvarande. Jag gillar verkligen plattan men hade ännu hellre hört låtarna med ett organiskt och samspelt band vid spakarna.
Jorma Kaukonen Skiva: River of time Skivbolag: Red house records
Jorma Kaukonen gör det mesta rätt på plattan River of time. Han tar en knippe låtar till Levon Helms studio, spelar in dem med lyhörda musiker, bland andra Helm på trummor, och anlitar Larry Campbell från Dylans liveband som producent. Allt låter varmt och nära och det svänger som det ska. Teresa Williams är ett fynd på backup sång och strängspelandet är magnifikt rakt igenom. Men.
Plattan lyfter bara ordentligt när Kaukonen låter bli sina egna låtar och istället ger sig i kast med fullödigt låtmaterial, som klassikern Trouble in mind, Merle Haggards More than my old guitar eller Rev. Gary Davis fantastiska There’s a bright side somewhere. De egna låtarna håller tyvärr inte alls samma klass, möjligen den vackra instrumentallåten A walk with friends undantagen.
Musikaliskt är detta en logisk fortsättning på den fina, och i mitt tycke något vassare, Stars in my crown från 2007. Det bjuds alltså lågmäld mountain music, Western swing och folk i en tilltalande syntes som påminner en hel del om Garcias och Grismans utflykter i ungefär samma landskap. Och, jodå, Kaukonen gör en Dead-cover också, Operator, med gott resultat.
Justin Townes Earle Skiva: Midnight at the movies Skivbolag: Bloodshot
Var föll det här äpplet egentligen? Och hur växer trädet? Att pappa heter Steve har tydligen haft konsekvenser: I am a father’s son, I’ve never never known when to shut up, sjunger Justin Townes Earle i Mama’s eyes. Och medger sedan att de inte kommer särskilt bra överens.
Detta med både likheter och skillnader – det senare delvis som konsekvenser av likheter, kan man tänka sig – går igen i musiken. I särskilt de lugnare spåren låter rösten väldigt mycket Steve och musiken är country, om än inte så hård som ofta på den äldres plattor.
Istället opererar Justin Townes Earle med framgång i gränstrakterna mellan Appalacherna och Texas och gör ingen hemlighet av att han älskar countryn som den en gång lät. Och i det riket är Bob Wills fortfarande kung. Poor fool är ett hårt svängande exempel på Earles förmåga att göra autentisk men inte anakronistisk Western swing och de utmärkta musikerna bär låten hela vägen hem.
Att ensamhet är ett centralt tema är inte överraskande och de två tidlösa balladerna Midnight at the movies och Someday I’ll be forgiven for this är riktiga äss i den textleken. Här finns också en magnifik version av Replacements Can’t hardly wait, med framträdande mandolin och alldeles utmärkt sång. Över huvud sjunger Earle känsligt och dynamiskt plattan igenom, och han har ett eget låtmaterial som övertygar.
Tom Rush Skiva: What I know Skivbolag: Appleseed recordings
Tom Rush sägs ha startat singer/songwritertrenden med plattan The circle game från 1968 och om detta gör honom till prime suspect eller hjälte av format är väl upp till var och en att bestämma. Jag vacklar – James Taylor är trots allt inte samma sak som Bruce Springsteen – men Rush kan folkmusikhantverket. Han har dessutom den goda smaken att ta ut countrysvängarna rätt ordentligt på What I know.
Country är förvisso folkmusik, men det senare epitetet missbrukas allt för ofta av politiskt korrekta sanningssägare med all världens grubblerier i sina strupar. Jag har svårt för sådant, men jag älskar country och Rush har ett handlag och en röst som påminner en del om Guy Clarks. Han väljer dessutom goda låtar och gästas av bland andra Emmylou Harris och Nanci Griffith. En akustiskt färgad och lågmäld platta att sakta växa in i.
