Litteratur

Slut på kritan Författare: Alain Mabanckou Förlag: Weyler förlag Översättning: Karin Lidén

Det afrikanska såväl som det europeiska ordvalet och metaforerna är välbekanta men ändå inte. Författaren brukar dem när man minst anar det. Variationerna är nyskapande och man överrumplas av de kvicka formuleringarna som av ett överraskande anfall.

Så vad handlar då detta prisade litterära verk då om? Kortfattat kan man säga att det handlar omberättarjaget Spruckna glaset, som ekiperad med penna och skrivblock nedtecknar några av de livsöden som baren Slut på kritans gäster bär på. Det är de mest marginaliserade, utstötta, ej längre önskade, med ungdomen i graven och livet i kvävningstillstånd, som gärna kommer till Spruckna glaset, berättar och ber om att får sina historier förevigade i dennes anteckningsblock. Åtminstone genom några rader i bläck – för vem vill bli glömd helt och hållet?

Boken inleds: ”låt oss säga att ägaren till Slut på kritan gav mig en bok att fylla [...]”. Och det gör han med besked, den djupt nedgångne, 64 år gamle före detta läraren. Han fyller sida efter sida med de berättelser, mer eller mindre absurditetsladdade, som anförtros honom. Vi följer de psykoanalyserade stamgästernas historiers korta språng, från Spruckna glasets penna till ord i det tomma skrivblocket.

Det som händer är att Envisa snigeln öppnar baren Slut på Kritan. Detta är en tilldragelse som åtföljs av kontroverser och hetsiga angrepp från diverse grupper såsom Kyrkans folk, fackföreningar, Föreningen för före detta alkoholister, traditionalister, ligistgäng och några till som inte skyr några medel för att få Envisa snigeln att bomma igen och packa ihop. Envisa snigeln är sannerligen envis och baren står kvar i stadsdelen Trois-Cents.

I denna miljö samlas de oönskade och – alla på något sätt – livsbedragna karaktärerna; lätt bisarra händelser och konversationer uppstår som de bara kan uppstå när alkoholen späder ut blodet en förtappad kväll.

Vissa är dock mer medfarna än andra. Tänk bara på Pamperskillen: ”[...] hans ända som buktade av fyra tjocka Pampers, den ena utanpå den andra, en fuktig bakdel med flugor som surrade runt omkring [...]”. Killens liv och ända är helt kvaddade till följd av en rad olyckliga händelser och en serie fängelsevåldtäkter. Glas efter glas sköljs ner medan historien rullas upp och man kippar efter andan av häpnad och kan inte låta bli att äcklas en aning. Eller för att nämna en annan gäst: Typografen, som hävdar att hans historia är den mest intressanta eftersom han ”gjort Frankrike”, slutar på ett mentalsjukhus och förödmjukad med ryggen böjd återvänder till hemlandet.

Också Spruckna glasets livshistoria är besk, skiftar i vinrött och lämnar honom på alkoholraglande ben.

De höglitterära referenserna genomsyrar boken, liksom referenserna till Kongo-Brazzavilles historia, koloniseringen och tillståndet som följde efter, förhållandet till Frankrike – allt detta finns mer eller mindre implicit i Slut på kritan och gör den till en läsvärd bok kring vilken tankarna roterar en lång tid efter att den blivit utläst.

Alain Mabanckou själv är född i Kongo-Brazzaville där han studerade vid universitetet, och en persiod som stipendiat i Paris. För närvarande är han professor vid University of California, Los Angeles, där han undervisar i fransk litteratur. För Slut på kritan belönades han med bland annat Prix de Cinq continents de la Francophonie.