Oavsett om vi talar om nynazistiska våldsdåd, Alliansens nedskärningspolitik som dömer människor till fattigdom, allmänhögerns hets mot utsatta samhällsgrupper, mäns våld mot kvinnor eller de övre klassernas ständiga krigsföring nedåt, har våldet några gemensamma nämnare. Dessa stavas makt.

Våld är alltid hierarkiskt. Det går uppifrån och ner, just för att det handlar om maktutövning.

Det är den överlägsna och USA-understödda militärmakten som utsätter det ockuperade folket för våld, det är arbetsköparen som utsätter arbetstagaren för våld genom usla villkor och livsfarliga arbetsförhållanden, det är männen som grupp som förtrycker kvinnor som grupp, det är våra sociala och ekonomiska system som exploaterar fattiga och så vidare.


I de allra flesta fall är det den starke och privilegierade som utsätter den svage och nedtryckta för våld, inte tvärtom. Våld är en konsekvens av, men också en förutsättning för, ojämlika maktrelationer. Tyvärr fungerar det ofta, eftersom hot och våld ovanifrån är intelligent/utstuderat, effektivt och systematiskt.

När det i medier och politisk debatt talas om ”våldet från vänster”, vilket syftar till ett mycket marginellt fysiskt motstånd på gator och torg, är det viktigt att ha några saker klart för sig.

Först bör man skilja mellan begreppen våld och motvåld. Allt våld kan inte betraktas som likvärdigt – hänsyn måste tas till vilka makt- och styrkeförhållanden som råder, vem som använder det mot vilka och varför.


Våldsutövning förekommer först och främst i ojämlika förhållanden. Med få undantag är det den starkare som utövar våld mot den svagare. I de fall där våld sker underifrån är det snarare en avvikelse, ofta i form av spontant självförsvar eller uppror. Som sådant kan det vara berättigat. Att utifrån pacifistiska principer hävda något annat är ignorant och förbehållet de privilegerade.

När utsatta och förtryckta slår tillbaka i en ojämlik relation är det motvåld, så kallat självförsvar. När civila aktivister kastar sten mot beväpnade poliser, när en misshandlad kvinna reser sig och slår tillbaka, när fattiga eller ockuperade folk beväpnar sig, liksom när arbetare gör uppror på sin arbetsplats, bör detta kallas för vad det är: motstånd. Handlingar mot förtryck och för frihet.


Det är sant att våld är ett gigantiskt samhällsproblem. Hela vårt samhälle bygger på våld. Våld mot arbetare, människor med funktionshinder, med en annan hudfärg än vit, av ett annat kön än man och så vidare.

Och i dag ser vi en våldsvåg från höger och uppifrån som växer i styrka. Antalet arbetsplatsolyckor med dödlig utgång har ökat dramatiskt de senaste åren, klassklyftorna är de högsta på över 30 år, barnfattigdomen ökar åter igen, antalet avvisningsbeslut ökar även de och under senare år har tvångsavvisningar verkställts till länder som Irak, Afghanistan och Eritrea. Länder som slagits i spillror på grund av politiskt våld. Vidare larmar Brottsförebyggande rådet om en ökning av mäns våld mot kvinnor och barn samt en ökning av hatbrott med främlingsfientliga och homofoba motiv.


Ojämlikheten i samhället och i världen ökar. Det gör kampen för rättvisa, frihet och socialism mer angelägen än någonsin. Inte minst då dagens makthavare äventyrar hela planetens framtid genom ohållbara livsstilar och hämningslös exploatering. Det är ingen överdrift att konstatera våldet ovanifrån som det i särklass största hotet mot mänskligheten.

Det hör till vanligheterna att underordnade grupper utmålas som det stora hotet. Verkligheten visar att så sällan är fallet. Kanske är det synd, för om det vore sant skulle vi kunna utgöra en verklig utmaning mot de maktordningar som vi betalar för i människoliv.

Förra veckan var det den första maj. Det traditionella firandet påminde oss om vilken livsviktig kamp vi har framför oss. För vår försörjning, i våra hem, på gator och torg.