Konsten ska vara fri ? med all rätt. Detta hävdades på ett debattmöte om provocerande konst på Kalmar konstmuseum för ett par veckor sedan. Ja, det låter ju bra, och något jag som konstnär har lätt att ställa mig bakom.

På mötet diskuterade vi bland annat frågan om etik. Om konstnärer har rätt att göra vad de vill ?i den fria konstens namn? eller om konsten kan ställas inför några etiska begränsningar. Detta är inte en fråga om moral eller omoral, om konstens rätt att vara omoralisk. Moral och etik är inte samma sak. Moralen ändras över tid och rum och med olika samhällsskick. Etiska frågor bör förhoppningsvis i större utsträckning frikopplas från rådande samhällsnormer och i högre grad handla om övergripande mänskliga värderingar. För mig handlar etik om vår syn på livets värde och eventuella okränkbarhet och om vårt förhållande till allt levande.


Diskussionen gällde bland annat de konstnärer som använder levande djur som de sedan dödar i konstens namn. Till exempel den ryskfödda men i Sverige verksamma konstnären Natalia Edenmonts bilder av avklippta, urgröpta och på fingertopparna uppträdda möss, samt den danske konstnären Marco Evaristtis installation där levande guldfiskar med publikens hjälp mixas sönder när någon trycker på en knapp.

 Tänjer konstnärerna här på vad som är etiskt försvarbart, eller finns det inga sådana gränser inom konsten? Är det ok när de gör denna konst för att provocera och skapa debatt? En av konstens viktiga uppgifter är onekligen att provocera. Men till vilket pris och i vilket syfte? Som självändamål ? eller kanske till och med för att skaffa sig ett namn inom konstvärlden? Och blir det en annan sak om syftet är gott?


Nu skapades just dessa konstverk troligtvis inte för att väcka debatt i djurrättsfrågor ? men om, hade det varit befogat då? Detta är en intressant och viktig fråga. Kan man offra liv för att eventuellt rädda andra liv, och har vissa liv mindre värde än andra? Inom djurrättsrörelsen pågår ständigt debatten om huruvida vi rätt att behandla liv hur som helst. Men den borde också i betydligt högre grad pågå även inom forskarvärlden, djurindustrin och framför allt hos allmänheten.

Vi vet till exempel att alla djurexperiment inte är etiskt försvarbara. Till att avgöra detta har vi olika etiska nämnder. Men vilka är de personer som utsetts till nämndemän, och på vilka grunder har de kvalificerat sig till att sätta dessa etiska gränser åt oss? Den diskussionen borde ständigt föras av oss alla och gränserna ständigt ifrågasättas.


Åter till frågan om våldets syfte. Är det rätt att acceptera eller till och med provocera fram våld, förtryck eller död i syfte att få människor att reagera, agera och eventuellt göra motstånd?

Det finns vissa grupper som rättfärdigat en sådan teori. Till exempel hävdade Baader-Meinhof-gruppen i Tyskland på 1970-talet att deras terroraktioner tjänade ett sådant syfte. När Tyskland mer och mer förvandlades till en polisstat tack vare gruppens sprängattentat, kidnappningar och mord, tvingades ?kapitalismen att visa sitt rätta brutala ansikte?.

Och detta, menade gruppen, skulle radikalisera den tyska arbetarklassen och därigenom snabbare framtvinga en revolution.

De bejakar alltså våld för att påstå sig förhindra framtida våld. Eller ännu tydligare: enligt denna tanke har vi rätt att döda för att uppnå ett ?högre? syfte ? en farlig tanke då den rättfärdigar våld och mord.

Och kanske är vi snubblande nära denna tanke när vi offrar levande djur på konstens altare. Om detta synsätt får stå oemotsagt inom konsten kan det tänkas få ödesdigra konsekvenser. Att resolut hävda att konsten i alla lägen ska stå helt fri och över alla etiska diskussioner kan i denna kontext te sig utomordentligt vanskligt.