Skildring av en särpräglad naivist
Litteratur: Ivar Arosenius Författare: Björn Fredlund Förlag: Atlantis
Han var trettio år gammal när han dog. Och det var den 2 januari 1909 som en av Sveriges mest särpräglade naivister lade penseln från sig. Blödarsjukan tog hans liv. Men innan dess hade han skänkt det svenska konstlivet en skatt som förtjusade, bedårade, skrämde en aning, gav tröst och visade kärlek i stora mått. En konstens särling och mästare gav upp. Jag kan knappast tänka på hans korta och brutala livsöde utan att känna djup smärta.
Den man jag här skriver om är Ivar Arosenius. Göteborgsmålaren som valde sin alldeles egen livsväg och som trotsade allt det som skulle vara ”förnuft” och karriär, och som vare sig kunde eller ville anpassa sig till det konventionella livet.
Och det var bra. Det var tur det. För genom denna kärlek till att måla sagans värld och rikedom så finns det i Sverige i dag en tämligen rik svit bilder om drömmens bildvärld och den underbara kärlekens rikedom.
Boken om Arosenius som kommit är slösande rik och den har skrivits av en av detta landets främsta och mest ömhetsfulla konsttolkare. Han heter Björn Fredlund och varje gång jag läst någon text av hans hand så har jag drabbats av stor och oförställd glädje. Här möter man en oskrymtad charm, både hos konstnären Arosenius och hans uttolkare Fredlund.
Jag tror att många, många av oss som varit det allra minsta intresserad av konst har stött på Arosenius sagobilder. Han blev lycklig far till dottern Lillan som han kom att älska mer än allt annat på jorden. Och lägger man till detta hans stora och absolut gränslösa kärlek till hustrun Eva så ser man konturerna av en idyll utan andra gränser än de som döden kan sätta stopp för.
Venus och Paradis, lustgårdar och magiskt laddade rum var några av hans motiv och prinsessor och lika festliga som ömsinta drömmar följde hans måleri från början till slut.
Det som fångar mig starkast i Ivar Arosenius måleri var hans absoluta fixering vid den ”goda världen”. Hos denne målare var det bara ett som gällde, att skapa ömhetens altartavlor, att måla hyllningar till den stora kärlek som hade gjort hans liv värt att leva. Hans korta livs storhet. Trettio år blev han. Ett sällsamt rikt liv tog sitt slut.
