Flera gånger under hösten har jag cyklat förbi Årstalänken, den avklippta vägsträcka som blivit kvar mellan Årstafältet och Sandfjärdsgatan. Några hundra meter nött asfalt, två körfält där vägändarna är förseglade med betongblock. Intill löper promenadstigar runt en anlagd damm, det finns kolonilotter och en fotbollsplan. Rekreationsytor fulla av användningsområden. Ändå tjusas jag mest av vägstumpen med nött, grånad asfalt. Den har ingen tydlig funktion, inget värde som går att omforma till staplar eller diagram. Den gör ingen friskare och genererar inga vinster. Den leder varken från eller till någonting och den är inte särskilt vacker. Stadens blindtarm.

Vad är det som ändå lockar med platser som inte skriker ut sina avsikter? Vari består deras tjuskraft? Jag funderade åter på detta när jag intervjuade Katarina Lundgren vid Högdalstopparna i veckan (se artikel intill). Topparna som byggdes som gigantiska skulpturer som skulle fungera som friluftsområden är visserligen ganska välbesökta än idag. Men det mesta är igenvuxet, ogräset frodas, stigarna är sliriga och trots många planer på vad de skulle kunna användas till står de kvar. Tillåts förfalla eller frodas, hur man nu vill se på det.

Jag tänker på Högdalstopparna som andningshål. Inte friska och blomstrande som de gröna kilarna, de här lungorna är lite rökskadade, men ändå en kontrast till den i övrigt förtätade stadens rationella infrastruktur. Det är något kvävande över städer där allt har en funktion. Det påminner om romaner av dåliga författare som skriver berättelser som bara är skelett. Allt som sker är logiskt, följer Newtons lagar om orsak och verkan, men det finns inget liv mellan raderna.

Det är svårt att motivera nödvändigheten hos ting vars värde består i att de inte har något mätbart värde. Psykoanalytikern och filmteoretikern Slavoj Zizek berör ämnet i sin senaste film The pervert's guide to ideology. I en episod pratar han om kapitalismens religiösa struktur, den perverterade plikten att offra precis vad som helst för att kapitalet ska växa. Kameran glider sedan över enorma jetplan som står i Mojaveöknen. Zizek menar att vi måste omfamna detta avfall, kapitalismens slagg, om vi någonsin ska bryta oss fria från den eviga cykeln av funktionalitet. Han talar om ”en stum närvaro bortom mening” och hävdar att den är nödvändig. För att förstå historien måste vi kliva ur den, ställa oss vid sidan av, stilla, och betrakta dess restprodukter. Först då kan vi få en intuitiv förståelse för vad historia är, i denna ”autentiskt passiva upplevelse”.

Fint formulerat av Zizek, förmodligen alldeles för vackert för att kunna användas som argument mot HSB:s planer att knipsa bort Årstafältets blindtarm och bygga lägenheter.