Krönika: Jonnys glödande ögon på Rosenbad | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Krönika: Jonnys glödande ögon på Rosenbad

”Att ta en sil vägg i vägg med ministrar och statsråd inne på Rosenbad, inne i maktcentrumet i Stockholms hjärta, är som att ge långfingret åt den svenska politiska eliten.”

Vårsolen strilar genom mitt lilla köksfönster – täta prickar av smuts avslöjar det senaste årets avlåtenhet från rengöring. Jag blir stående en stund, med blicken drömskt fäst vid den fläckiga rutan. Det blir sent 1980-tal, tiden mellan två ministermord, mellan Olof Palme och Anna Lindh.

Jonny ler brett mot mig, nästan saligt. Han kommer emot mig där jag står och putsar ett fönster i Birgitta Dahls tomma arbetsrum. Jag har just nyfiket sett mig omkring: statsråden har både ett litet sovrum och ett tjockt skyddande pansarglas mot omvärlden, som grumlar både in- och utsikten. På ett av borden står en färsk blombukett i en vas.

Jonny har precis varit inne på regeringskansliets toalett och skjutit heroin i sin kropp. Att han använde sig av droger kände jag till, men att han smugglat in heroin, förbi den skottsäkra vaktkuren där vi tvingades legitimera oss varje morgon, kom ändå som en överraskning för mig.

Nu är det uppenbart att han jublar inombords. Jonnys ögon glöder av rus och triumf – att ta en sil vägg i vägg med ministrar och statsråd inne på Rosenbad, inne i maktcentrumet i Stockholms hjärta, är som att ge långfingret åt den svenska politiska eliten. 

Vi befinner oss i en tid när man fortfarande kunde kliva in på ett företag utan vare sig saliggörande social kompetens eller en lunta med välvilliga referenser i ryggen.

Jag och en kompis gick in på ett städföretag vid Telefonplan och provputsade på ett av kontorens innerglas, under förman Erkkis skeptiska blick. Natten innan hade vi övat hos en kompis, som redan var fullfjädrad fönsterputsare.

Det gick knaggligt, minst sagt. Erkki mumlade någonting ohörbart. Men vi fick jobbet. 

Och efterhand lärde vi oss att hantera tvättpälsen och fönsterskrapan, skvissen, och vi lärde oss att leva med smutsvattnet som trängde in i nagelbanden och porerna och att alltid känna oss otvättade på pendeltåget till och från Stockholm city. 

Vi lärde oss att möta snorkiga försäkringstjänstemän och annat folk i finkläder som vägrade plocka bort blomkrukor och pappershögar från fönsterbrädena, trots att vi brukade annonsera vår ankomst i förväg.

Men Birgitta Dahl, vid den tiden socialdemokratisk energi- och miljöminister, var trevlig: ”Hej fönsterputsaren!” hälsade hon glatt en morgon när hon cyklade förbi mig när jag var i färd med att putsa fasadfönster vid regeringskansliets ingång. Jag vände mig förvånat om och såg in i hennes leende ansikte.

Till vår lycka fick inte Erkki, vår förman, komma in och kontrollera vårt arbete. Han var nämligen finsk medborgare och släpptes därför inte in genom maktens portar. Att inte heller jag är svensk, mitt svenskklingande namn till trots, eller att Jonny var narkoman, förblev en väl bevarad hemlighet.

Rekommenderade artiklar

Marinas svåra kamp mot kraften

Under 20 år levde Marina Ljung med Tourettes syndrom, utan att veta vad det var för fel. Den forna popstjärnan räddades av en slump.

© 2021 Stockholms Fria