Berättelser och bilder från Beckomberga
Alla har hört talas om platsen: Beckomberga. Ett närmast mytisk begrepp, men också en dyster verklighet för många individer. Nu byggs det lägenheter i och kring mentalsjukhusets gamla byggnader. Innan det var försent har de gamla miljöerna dokumenterats.
Kontrasten är slående. Nu på söndag är det allmän visning av de nybyggda lägenheterna i bostadsrättsföreningen Granngården. Köparna lockas med designbadkar, unika golv och rostfria vitvaror. Inflyttning sker nästa år. Här har tusentals människor genom 1900-talet varit inlagda på grund av sin psykiska ohälsa. Beckomberga sjukhus, som stod klart år 1935 och som mest hade plats för 2 000 patienter, var Sveriges största mentalsjukhus.
Innan de sista spåren från sjukhustiden hunnit bli utplånade har byggnaderna, de förfallna innandömena och även berättelser från de intagna, dokumenterats i bild och text. Författaren Jonas Brun har tillsammans med fotografen och psykologen Johan Fredin-Knutzén träffat män och kvinnor som vistats långa perioder på Beckomberga.
– Jag växte upp nära Beckomberga, i Vällingby, och jag har släktingar som varit intagna på sjukhuset. Beckomberga var både en nästan mytisk plats jag hörde historier om som barn och en mörk realitet i min familj, berättar Jonas Brun.
Innan Johan Fredin-Knutzén skred till verket med sitt uppdrag, studerade han hur Beckomberga tidigare porträtterats genom bilder. Vad som slog honom var att många valt suggestiva teman med ingredienser av skräck, ensamhet och fasa. Inte för att han har någonting emot suggestiva bilder i sig. En natt sommaren 2013 åkte han själv dit i förhoppning att fånga området insvept i dimma. Nu kom ingen dimbank den natten.
– Jag bestämde mig tidigt för att inte ha en sådan infallsvinkel. En sådan approach riskerade att stjälpa mitt uppdrag som var att dokumentera samt kommunicera kring psykisk ohälsa. Jag tänkte att det finns risk för att man förstärker myten kring psykisk ohälsa som något extremt udda, något ensamt och fasansfullt, säger han och betonar:
– I själva verket är det tvärtom: något vanligt, normalt men dock möjligen fasansfullt.
För tjugo år sedan kom den stora psykiatrireformen. Sjukhuset tömdes efterhand. På Johan Fredin-Knutzéns bilder finns spår av liv kvar: eroderade vykort, en klädhög, väggmonterade lampor men inga sjukhussängar, manshöga målningar på väggarna som kom till i terapeutiskt syfte.
– Jag ville att bilderna skulle vara sakliga. Som betraktare kan man själv fylla bilderna och scenerna med liv, säger Johan Fredin-Knutzén.
Elchocker, inlåsning och psykofarmaka som fick patienter att svälla upp, som till exempel Anders K. Johansson skildrade i boken Beckombergalandet, är vad många förknippar det vida kända sjukhuset med. Men Beckomberga kunde betyda både skräck och lättnad, vilket de båda har försökt lägga vikt vid.
– En av dem jag intervjuade uppskattade friheten som kom med att lämna institutionen, samtidigt verkar det ha funnits en trygghet på Beckomberga – eller snarare att den platsen fanns. Om allt gick åt skogen kunde man alltid åka dit, säger Jonas Brun, som blev berörd av mötena med de före detta patienterna:
– Jag kände mig mycket drabbad av berättelserna vi fick ta del av, insikten om hur ett liv i psykiatrin kunde se ut, ett liv där man ofta var utlämnad åt andra och med mycket kamp.
Även Johan Fredin-Knutzén blev berörd – och omprövade till en del sina föreställningar om Beckomberga:
Min bild förändrades genom att jag såg en baktanke i mycket av utformningen av miljöerna. Bland annat var det olika olika tapeter i flera olika rum, vilket rimligen gett mer välbehag eller mindre obehag än kritvita sterila väggar som är så vanligt i vårdmiljöer.
Dokumentationen av Beckomberga visas i en utställning på Stadsmuseet till och med 1 januari 2015.