I Fria Tidningen (13/8-14) går biståndsminister Hillevi Engström till attack mot oppositionen. Enligt Engström skulle biståndet bli ”sämre och mindre” med en rödgrön regering”. Det är en magstark kritik från en regering som gjort sitt yttersta för att biståndet ska gå till allt annat än just bistånd. I år kommer 19 procent av biståndet inte att lämna Sverige och mer svenskt bistånd går till Migrationsverket än till Afrika söder om Sahara. Istället för att satsa på att fler kvinnor ska få tillgång till preventivmedel eller att fler småbönder ska kunna utveckla sitt jordbruk har man valt att använda biståndsmedel för att finansiera svenska ambassaden i Reykjavik och studenter vid Örebro universitet.

I vintras avslöjades hur regeringen tagit 20 miljoner ur biståndet för att finansiera tidigare biståndsminister Gunilla Carlssons lön. För dessa 20 miljoner kronor hade vi kunnat bekosta skolgången för 50 000 afghanska barn under ett helt år.

Enligt Engström hotas biståndet nu av ”en experimentell tillväxtfientlig ideologi”. Men efter åtta år med borgerlig regering är det tydligt att det är trixandet med biståndsbudgeten som är det stora hotet.

Om Vänsterpartiet efter valet får förtroende att vara med och styra Sverige kommer vi ta fighten för att biståndet just ska gå till bistånd. Det skulle ge oss möjlighet att öka insatserna för att minska mödradödligheten, stärka hbtq-rörelsen och fackföreningar i Syd och stödja de fattiga män och kvinnor som får sina liv sönderslagna av klimatförändringarna.

Men Engströms artikel är talande för den borgerliga biståndspolitiken. Man sätter sitt hopp till hemmasnickrade liberala idéer om tillväxt och marknadskrafter som lösningen på alla problem. Det är i sammanhanget talande att regeringen nu talar om ”en global arbetslinje” i utvecklingspolitiken. Den politik som i Sverige ökat klyftor, otrygghet och barnfattigdom ska sättas på export.

Vänsterpartiet utgår från den breda erfarenhet som finns i Sverige av bistånd. Efter mer än fem decennium av svenskt utvecklingssamarbete vet vi vad som krävs för att biståndet ska bidra till minskad fattigdom.

Biståndet måste vara långsiktigt för att vara framgångsrikt. Samtidigt har vi lärt oss att om biståndet ska göra skillnad krävs att det är människor i Syd, de som känner fattigdomen och orättvisorna i sin vardag, som behöver sätta dagordningen för biståndet. Istället för naiv tilltro till marknadslösningar, krävs ett långsiktigt arbete för att bryta ner de strukturer som skapar fattigdom och ekonomiska klyftor.

Valet i september handlar om vi ska föra en politik grundad i solidaritet eller girighet. Detta vägval syns också tydligt inom biståndspolitiken. Det råder ingen tvekan om var Vänsterpartiet står i detta val.