Konsumtionskritisk pistol mot publiken | Stockholms Fria

Recension


Teater
Johanna
Manus: Mirja Unge
Regi: Jenny Andreasson
Var: Dramaten
När: T o m 28 april 2015
Skådespelare: Nina Zanjani, Marie Richardson, Reuben Sallmander, Adam Pålsson m fl

  • Nina Zanjani som idealisten Johanna i den politiska maktens glåmiga centrum.
Stockholms Fria

Konsumtionskritisk pistol mot publiken

Pjäsen Johanna, som just nu spelas på Dramaten, handlar om en ung kvinna som protesterar mot orättvisor och skövling av naturen. Hon beger sig till den politiska maktens centrum, fast besluten att förändra världen.

I nyskrivna pjäsen Johanna låter manusförfattaren Mirja Unge Jeanne d'Arcs mytomspunna liv bli en språngbräda in i samtiden. Vita duvor stiger mot himlen när Johanna (Nina Zanjani) föds på en svensk bondgård. Hon är helgonet som ska förändra världen, och känner sig snart fjättrad vid det slätstrukna landsortslivet med tv-tittande, mopeder och vedklyvning. Det blir uppenbart att hon inte är ett vanligt struligt barn som i tonåren mest håller sig för sig själv och skolkar från skolan. Hon har förmågan att höra moder jord, ledsagas av dess röster, och när en greve i trakten ska göra kalhygge av skogen kring gården drar hon ihop en brokig skara unga ortsbor och demonstrerar. Protesterna lyckas, och med den framgången i ryggen lämnar Johanna gården med sin bror i hasorna och ger sig in i politiken i Stockholm. Hon omfamnas av politiker som gör henne till en galjonsfigur, hennes ärlighet och glöd blir en magnet för väljarna. Men bakom kulisserna är kollegorna inom politiken trötta och ryggradslösa, har glömt sina visioner och är mer fokuserade på opinionssiffror än ideal. Johanna låter papperslösa bo i sin lägenhet och vill ändra lagar och livstilar, men journalister gräver i hennes kvitton och sopor och snart har hon både det egna partiet och folket emot sig. Johannas glöd gör henne febrig, hon har en självförbrännande drivkraft och får allt svårare att ta hand om sig själv. Till slut hamnar bakom galler i den slutna psykiatrin.

Johanna är politisk teater med drag av bildningsroman. När huvudpersonen i bildningsromaner, oftast män, konfronteras med vuxenvärldens krassa verklighet, brukar en mognad så småningom infinna sig. Eller förstelning om man så vill, huvudpersonen iklär sig en vuxenkostym skräddad av begränsningar och kompromisser. Men Johanna sluter inte några sådana avtal med den prosaiska verkligheten. Hon är en människa som aldrig riktigt blir vuxen, hon förblir oskuld, ett helgon vars upphöjda leende glänser i strålkastarljuset. Hennes ansikte blir scenens översinnliga centrum.

Om det är Johanna eller världen som är galen är en central fråga i pjäsen. Att samhället är sjukt behöver nog ingen betvivla, men att Johanna med sin ständiga kontakt med moder jord skulle vara en sanningsbärare som med ogrumlad blick ser igenom världens väv av falskhet är svårsmält. Hon representerar en ekoandlighet besläktad med new age, och åtminstone för mig blir det emellanåt för mycket andligt fluff.

Med det sagt är Johanna en medryckande pjäs med mycket humor. De skådespelare som briljerar mest är Nina Zanjani och Reuben Sallmander. Medan Zanjani lyckas skänka Johanna en överjordisk lätthet är Sallmanders karaktär motsatsen – han gestaltar en fader med fötterna djupt i den bondska myllan, som av ömhet för sin dotter pendlar mellan ilska och sorg när Johanna försvinner ut i världen.

Kritiken av överkonsumtion och skövling av naturen har precision och ställs på sin spets när Johanna beväpnad och anklagande vänder sig direkt till publiken. Hotet kan aldrig bli påtagligare och mer koncentrerat än så, med en pistol riktad mot det egna huvudet.

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria