Förre presidentkandidaten för den venezolanska högeroppositionen, Henrique Capriles, kallade till nationell mobilisering den 15:e januari. Kombinationen av fallande oljepriser internationellt och landets problem med varubrist och inflation, som det har dragits med sedan ungefär ett och ett halvt år tillbaka, utgör ”en perfekt storm för att byta regering” förklarade Capriles i ett tal. En viral trend att fotografera tomma butikshyllor gick runt på Twitter och Facebook tidigare i månaden, och förra måndagen kallade oppositionen till generalstrejk, som dock fick liten uppslutning.

Capriles har i allmänhet varit kritisk till användandet av vägblockader, attacker på offentliga byggnader och kravaller, metoder som brukar kallas guarimba i Venezuela. Andra oppositionsledare har en radikalare linje. María Corina Machado, som stått i spetsen för flera regeringsfientliga NGO:s och paraplyorganisationer, förenade sig i november förra året med förre borgmästaren Leopoldo Lopez (som sedan mer än ett år står anklagad för att planera en statskupp) i häktet efter att säkerhetspolisen snappat upp mail där hon talar om att ”ringa samtal, ordna finansiering och eliminera Maduro”.

Regeringen å sin sida talar om utvecklingen i landet som ekonomisk krigföring. I förra veckan stormade exempelvis polisen ett varuhus i Zulia i västra delen av landet och beslagtog 1,5 miljoner blöjor, 280 tvålar och 360 ton diskmedel, allt bristvaror.

”Vi kontrollerar inte distributionen av livsmedel, eftersom majoriteten är privat. Den privata sektorn vill ge ett intryck av att det är brist på produkter… här är de”, förklarade Andréz Eloy Méndez, chef för priskontrollmyndigheten, och varnade för att hamstring kan straffas med 10–12 års fängelse.

Regeringen införde nyligen begränsningar för vilken dag det går att handla i de statliga, subventionerade varuhusen beroende på sista siffran i personens ID-nummer, en åtgärd som fått ned tiden venezolanerna tillbringar i köer en del, men förstås inte löst de grundläggande problemen.

Till detta kommer alltså de dramatiskt fallande oljepriserna, som mer än halverats på bara tre månader. Något som för övrigt regeringen, senast Maduro under en internationell rundresa, också betraktar som ett resultat av ekonomisk krigföring från USA:s och Saudiarabiens sida mot Ryssland, Iran och Venezuela. Eftersom landets exportintäkter kommer till 95 procent från olja blir den naturliga frågan – borde inte detta vara dödsstöten för den venezolanska ekonomin?

Inte nödvändigtvis. Venezuelas problem har nämligen aldrig egentligen främst varit brist på pengar. Så sent som 2013 hade landet ett handelsöverskott på 30 miljarder dollar; exporten (92 miljarder) var över 50 procent större än importen (59 miljarder).

Med oljeprisraset torde det överskottet vara utraderat, men landet har fortfarande relativt stora valutareserver att ta av. Budgetunderskottet låg samma år på höga 10 procent av BNP, men kommer efter åtskilliga år av överskott varför statsskulden bara ligger på 35 procent av BNP – samma som Sverige, och långt under länder som USA eller Tyskland.

Paradoxalt nog kan sägas snarare att problemet varit för mycket pengar, åtminstone historiskt. Överflöd på oljeintäkter har gjort det möjligt för Venezuela att hålla en konstlat stark valuta, importera varor och subventionera produkter – mest drastiskt bensin och diesel, som är nästan gratis. Det har i sin tur gjort det till en lönsam affär att förfalska importorder, smuggla varor till grannländerna och sälja utländsk valuta på svarta marknaden. Ett inslag av avsiktligt, politiskt motiverat, sabotage spelar antagligen också in, men det är svårt att avgöra dess omfattning.

Det är i grunden ett politiskt problem – tvekan att, i den politiskt explosiva situationen, ta nödvändiga men kontroversiella steg antingen längre åt vänster eller tillbaka mot mitten. En devalvering och avvecklande av bränslesubventionerna är en väg som vänsterekonomen Mark Weisbrot, liksom många andra, föreslagit – men ett tecken på hur politiskt svår den är, är att även oppositionens Capriles avvisar förslagen.

Kanske kan oljeprisraset rentav bli den knuff som tvingar fram en lösning på Venezuelas problem? Inga konkreta tecken tyder ännu på det, men det är inte omöjligt.