Stockholm är Sveriges största län men har procentuellt sett färre fackanslutna än övriga landet. Totalt är drygt 547 000 stockholmare är anslutna till ett fackförbund. Det motsvarar 60 procent av alla anställda, vilket kan jämföras med 71 procent för hela riket.

Sämst på facklig organisering i Stockholm är LO-förbunden där andelen fackligt anslutna har minskat de senaste åren från 52 procent år 2012 till 51 procent förra året. Det jämfört med tjänstemannasektorn där den fackliga anslutningen tvärtom har ökat med två procentenheter.

– Vi kan se att alla distrikt tappade i organisationsgrad förra året efter att ha ökat lite under 2013, och det gäller inte bara Stockholm utan i hela landet. Men i Stockholm och de andra storstäderna har vi fler visstidsanställda och andra osäkra anställningar framförallt inom den privata servicesektorn, säger Jonas Ivman som är ombudsman med ansvar för organisering på LO.

Det handlar alltså inte om att de har färre medlemmar nu än för några år sedan, utan om att nyanställda inom LO-sektorn inte går med i facket i lika hög grad som tidigare.

– En del tycker att det är för dyrt och ibland handlar det om okunskap. Många yngre har inte kunskap om hur arbetsmarknaden fungerar och tror kanske att det ska vara så att man till exempel får ett telefonsamtal samma morgon och får reda på om man ska jobba eller inte, säger Jonas Ivman.

Men det är inte bara de större fackförbunden som påverkas av de förändrade villkoren på arbetsmarknaden. SAC Syndikalisternas generalsekreterare Liv Marend säger att de också märkte av det större medlemstappet som drabbade alla fackförbund under 2007-2008 då den förra regeringen tog bort skattereduktionen för fackavgiften och a-kassan, vilket ledde till kraftigt höjda avgifter. Den fackliga anslutningen minskade med drygt tre till fyra procent åren 2007–2008, jämfört med en minskning på drygt en procent varje år innan det.

På senare tid har SAC märkt av en liten ökning. En förklaring kan vara just att de större förbunden inte lyckas fånga upp de unga med osäkra anställningsvillkor, säger Liv Marend.

– Jag skulle säga att det senaste året har vi märkt av ett ökat intresse, inte minst bland unga vad det gäller att gå med i facket. Vi har varit involverade i flera konflikter där vi har visat på vilket sätt våra verktyg lämpar sig väl för den situation som många unga i Stockholmsområdet befinner sig i, det vill säga med flera olika osäkra timanställningar, säger hon.

Hon säger att de har ett flöde från de andra fackförbunden när det händer något särskilt. I anslutning till att rapporteringssystemet Paragå infördes i hemtjänsten så ska de till exempel ha haft en ström av nya medlemmar från Kommunal. Och det har funnits tillfällen när hela arbetsplatser har gått över.

– Där kan det handla om att en person ser vilka verktyg som en kollega som är med i SAC har på arbetsplatsen jämfört med hur det ser ut med något av de flesta fackförbunden.

De verktyg hon syftar på är till exempel att SAC är emot tidsbundna avtal och använder direkt aktion för att få igenom sina krav. Det kan handla om åtgärder som strejk, bojkott och blockad. Liv Marend tycker att det är problematiskt att allt färre LO-arbetare väljer att organisera sig, men menar samtidigt att fackförbunden har en egen del i att det har blivit så.

– Spenderar man mer tid med arbetsköparnas företrädare än på golvet så påverkar det ju ens syn. Och vi stöter på ett jättestort missnöje och framför allt en besvikelse av hur de andra facken har hanterat olika frågor. Det gör att vi också kan få svårt att få med folk.

Jonas Ivman tillbakavisar kritiken och säger att de också utgår från medlemmarnas intressen, men att det viktigaste är att bygga starka kollektivavtal tillsammans för att få inflytande.

– Vi tittar på helheten och samlar många personer som vill samma sak. SAC består fortfarande av få personer och är inte särskilt starka.