”Lönearbete är i grunden destruktivt” | Stockholms Fria
  • ”När arbetet fungerar som en säljbar vara så leder det till massa problem för människor som arbetar”, säger Linn Spross.
Fria Tidningen

”Lönearbete är i grunden destruktivt”

Debatten om sex timmars arbetsdag har pågått sedan 1970-talet – men trots det är 40-timmarsveckan en norm som sällan ifrågasätts. I ett samtal med ekonomihistorikern Linn Spross pratar vi om klasskamp, den farliga fritiden och vägen mot det arbetsfria samhället. 

Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch

samma sak händer imorgon

jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo

det är inget liv

det är slaveri

De raderna skanderade Joakim Thåström när han frontade punkbandet Ebba Grön med låten Vad ska du bli? i slutet av 1970-talet. Då gick gick debatten om arbetstidsförkortning het. Fackförbunden krävde organisering – och arbetstidsförkortning med 30-timmars arbetsveckor diskuterades livligt. Under en period stod till och med samtliga partier, förutom Moderaterna, bakom kravet om sänkt arbetstid. En uppslutning som är svår att föreställa sig i dag, våren 2015, när arbetslinjen och den heliga 40-timmars veckan sällan ifrågasätts. Kanske är det till och med så att tanken om det arbetsfria samhället är mer avlägsen än någonsin? Det säger Linn Spross, doktorand vid Uppsala universitet som i sin avhandling har undersökt statens förhållande till arbetstidsfrågan under 1900-talet.

– Idag finns en stark norm om att arbetet ska leda till självförverkligande, på grund av en individualisering av arbetet – där kollegor ställs i konkurrens mot varandra, där vi har individuell lönesättning och där arbetet framförallt handlar om enskilda individer istället för att betraktas som någonting kollektivt. Det har också blivit betydligt svårare för arbetare att organisera sig i dag.

Kampen om tiden har pågått under hela 1900-talet, menar Linn Spross. Redan i industrialiseringens gryning föddes konflikten mellan arbetsköpare och arbetare. Då blev det tydligt att den som betalar lönen och den som utför arbetet har intressen som står emot varandra, där den förre vill utnyttja och kontrollera den senare så mycket som möjligt och den senare vill slippa det. För första gången upplevdes en tydlig skillnad mellan arbetstiden, som är företagets tid, och den egna tiden, fritiden. På det sättet blev tiden en vara att köpslå med.

– När arbetet fungerar som en säljbar vara så leder det till massa problem för människor som arbetar. Som jag ser det så handlar en kamp om kortare arbetstid i mångt och mycket om att påpeka att lönearbete är destruktivt just eftersom det fungerar som en vara i ett kapitalistiskt system där arbetare utnyttjas, säger Linn Spross.

Att striden om tiden historiskt sett har handlat om en konflikt mellan arbetsköpare och arbetare står klart. I Sverige kom den första lagstiftningen om arbetstid 1920 och var ett resultat av en lång och seglivad kamp för arbetstidsförkortning. Då infördes 8 timmars arbetsdag och 48-timmars vecka eftersom man även arbetade på lördagar.

– När arbetstidslagen kom blev arbetsgivarna tokiga – de tyckte att staten hade ställt sig på arbetarnas sida i klasskampen och menade att det var oförlåtligt och att den svenska industrin skulle falla sönder, säger Linn Spross.

Hon menar vidare att diskussionen om hur vi förhåller oss till vår fritid, den tid som spenderas utanför arbetet, är grundläggande för förståelsen av arbetssamhället. Genom hela 1900-talet har fritiden setts som ett behov och en förutsättning för att en arbetare ska orka lönearbeta. Fritid som ett begär, som är oberoende av lönearbetet, har däremot betraktats som något radikalt och farligt. Den oreglerade fritiden är något som arbetsgivare och politiker ständigt har motarbetat.

– Den fritid som tillskrivs det största värdet handlar om den som spelar störst roll för lönearbetet. När folk säger att vi vill ha mer fritid för vi vill göra vad vi vill – blir det plötsligt ett farligare krav att ställa. När fritiden inte ges ett tydligt innehåll eller syfte blir den radikal. Det är där fritiden blir lönearbetets motsats istället för att vara lönearbetets andra sida, säger Linn Spross.

Arbetskritiken handlar i grunden om en kritik mot det kapitalistiska systemet och kanske är det just därför som kravet om kortare arbetsdagar inte drivs på bred politisk front. Bland riksdagspartierna är arbetskritiken nästintill obefintlig. Miljöpartiet har strukit kravet på medborgarlön ur partiprogrammet. Vänsterpartiet säger sig visserligen vara för sex timmars arbetsdag, men driver det inte utåt. Varken Socialdemokraterna eller något av de borgerliga partierna driver frågan om arbetstidsförkortning.

– Det handlar om att det är svårt för folk som är etablerade i politiken att vara revolutionära. I dagens samhälle är det nästan omöjligt för ett etablerat parti att driva frågan om att avskaffa lönearbetet som form, det går inte att hävda utan att det framstår som nästintill absurt.

Samtidigt kan det också tyckas cyniskt att prata om arbetstidsförkortning och ett arbetsfritt samhälle i en tid där arbetslösheten breder ut sig, såväl i Sverige som i hela Europa. Men Linn Spross menar att en reform mot kortare arbetsdag också innebär en möjlighet att komma till rätta med arbetslösheten.

– Det har länge funnits en internationell diskussion som inte riktigt har slagit igenom i Sverige, som går ut på att arbetstidsförkortning är ett sätt att dela på arbete. I Tyskland har det används som argument för kortare arbetsdagar att det helt enkelt ger lägre arbetslöshet, säger Linn Spross.

Hur skulle då ett alternativ till arbetssamhället se ut? Och går det att ställa om till ett samhälle som har en nollvision för lönearbete? En lösning som ofta lyfts är medborgarlön, där samtliga medborgare får en ovillkorad summa pengar varje månad i lön från staten. Men för att över huvudtaget komma dit krävs organisering och att vi talar om arbetslivets villkor, säger Linn Spross och blir med det samma också självkritisk.

– Jag läste någonstans att kulturklassen älskar att prata om klass och arbete så länge man inte pratar om någonting så tråkigt som arbetslivet. Det finns en sanning i det – bara för att jag som akademiker sitter här och tycker att arbetstidsförkortning är himla bra kommer det inte hända någonting förrän människor går samman. Det handlar om organisering på arbetsplatsen. Att människor tillsammans driver den här frågan.

Men i en tid där fackförbunden tappar medlemmar och kollektiv organisering blir alltmer avlägset, vilka möjligheter finns det för folk att driva den här typen av frågor?

– Det har länge varit en taktik från arbetsköpare att dra in på raster och anställa folk av bemanningsföretag, så att det finns mindre chanser att mötas och träffa sina kollegor. Men samtidigt tror jag att det går att överkomma, det handlar om att skapa mötesforum och platser där folk kan träffas och prata om det här. Förutsättningarna finns även om det är svårt.

Hur tänker du att striden om tiden ska vinnas?

– Jag tror att det behövs en systemkritik där vi ser att arbetssamhället har sin förklaring i vårt ekonomiska system. Vi måste fråga oss om det går att reglera systemet så att det fungerar bättre eller om det helt enkelt är bättre att göra oss av med det helt och hållet.

Fakta: 

Arbetstidens regleringar

1856: Den första motionen om generell lagstadgad arbetstid framlades i riksdagen av bondeståndets representant Nils Hansson. Hanssons förslag om en begränsning av arbetsdagen till tolv timmar ledde inte till någon åtgärd.

Andra hälften av 1800-talet: Arbetsdagens längd förkortas successivt genom avtal ner mot tio timmar, ofta något mindre på lördagar.

1919: En provisorisk lag om åtta timmars arbetsdag (48 timmars arbetsvecka eftersom man arbetade på lördagar) antogs. Lagen kom senare att förlängas och permanentas.

1938: Första lagstadgade semestern, två veckor.

1970: Lag om 40 timmars arbetsvecka.

1978: Den lagstadgade semestern förlängdes till fem veckor.

Källa: Populär historia

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria