Avsänt: Verkligheten
I måndags när jag gick hem från en vän ertappade jag en smygklottrare som med panik i rösten skrek efter mig: 'Va fan glor du på din jävla hora?' Två dagar senare är jag på klubb och när jag hämtat ut min jacka i garderoben och vänder mig om för att gå hör jag någon göra förnedrande lockrop efter mig. Två tillfällen, en vecka, och faktiskt inte en ovanlig sådan.
Vad jag egentligen ville göra vid dessa båda tillfällen var att springa fram och banka skiten ur männen i fråga. Och så gärna klämma in några dräpande kommentarer om storlek på ditt och datt. Men i stället så går jag vidare och tänker att situationen bara skulle bli värre om jag erkände idiotens existens. Men sen skäms jag. Skäms för att jag inte är så tuff och aggressiv och slår till någon då och då.
Blir ledsen för att jag mår sämre än några av mina slag eller repliker någonsin skulle få dem att må. Det är så uppenbart att de inte bryr sig. Jag är medveten om att inga händelser som dessa är mitt fel. Det är bara det att de blir mitt problem. Jag är less på att känna mig orolig för att en man ska förnedra mig. Jag är less på att känna mig osäker när jag går ensam hem på kvällen. Jag är less på att må dåligt för att män ständigt gör bort sig.
8 mars firar jag för alla som känner/har känt/kommer att känna som jag. Jag vägrar att gömma mina känslor för det är inte jag som borde ändra på mig.