Toppolitiker inom Labourpartiet varnar för en katastrof av historiska mått och förutspår en massiv väljarflykt i det konservativa Storbritannien om Jeremy Corbyn vinner ledarskapsvalet som inleds i dag och pågår till den 10 september.

Samtidigt gnuggar företrädare för högerpartiet Tories och konservativa opinionsbildare händerna för vad de hoppas ska bli ett förödande slag mot den brittiska vänstern: att en vänsterradikal Labourledare skulle orsaka en splittring i partiet och locka över mittenväljarna till Tories under en lång tid framöver.

Vem är då denne Corbyn och varför orsakar han sådant ramaskri? Jeremy Bernard Corbyn föddes år 1949 i Wiltshire i sydvästra England. I slutet av 1960-talet började han arbeta för en fackförening och intresserade sig i lokala och internationella rättvisefrågor. Under åren har Corbyn haft en framträdande roll inom anti-apartheid rörelsen, Palestinarörelsen, Amnesty International, samt i freds- och djurrättsrörelsen.

Han har kritiserats ideligen av andra Labourministrar för att kontinuerligt bryta mot partilinjen, bland annat när han bjöd in IRA till parlamentet för fredssamtal och för att ha varit en högljudd motståndare till Irak-kriget som dåvarande Labourledaren Tony Blair drog in landet i 2003. Under Labourregeringen 1997–2010 var han den minister som var mest kritisk mot partiledningen – Corbyn röstade emot partilinjen i nästan var femte fråga i parlamentet – hela 487 gånger.

Jeremy Corbyn bor i ett anspråkslöst hus, äger ingen bil, är vegetarian och nykterist. Fram till några veckor sedan hade få inom det politiska etablissemanget sett Corbyn som ett reellt hot utan mest avfärdat honom som en marginell figur på Labours yttersta vänsterkant.

Men hans framfart under ledarskapskampanjen har fått Labour att skaka i grundvalarna och parallellerna till Barack Obama – som även han kom ”från ingenstans” och ansågs för radikal för att bli partiledare för inte att tala om att vinna ett presidentval – är inte helt ogrundade. Corbyns valmöten drar fulla hus och unga väljare lockas av hans antikapitalistiska och antirasistiska retorik, hans motstånd mot skolavgifter och mot åtstramningspolitiken, hans Nato-motstånd och EU-kritik, samt hans vilja att höja skatterna för de rika samtidigt som han vill höja minimilönen.

Labourpartiets högerfalang, hand-i-hand med inflytelserika liberala opinionsbildare, har inlett en offensiv i hopp om att förmå Labourmedlemmarna att rösta på ”vem som helst förutom Corbyn”. Och när rösterna räknas den 12 september är det troligt att någon av de andra mer typiska Labourkandidaterna står som segrare.

Men om Corbyn lyckas hålla ångan uppe och hans många entusiastiska anhängare faktiskt röstar på honom så kanske vi ser början till slutet på Labours högergir som har pågått sedan Tony Blair sjösatte New Labour för drygt 20 år sedan.