Per Björklund

Inledare


Inledare: rasism

Fria Tidningen

Nyhögern hycklar om radikalisering

Konservativa debattörer bekräftar näthatarnas självbild, skriver Per Björklund.

I flera års tid har den anonyma bloggerskan ”Julia Caesar” skrivit om invandringens faror, muslimers ondska, och samhällselitens ”landsförräderi” på högerextrema sajter. När DN-journalisten Niklas Orrenius och frilansjournalisten Annika Hamrud sökte den i rasistkretsar mycket inflytelserika skribenten för en intervju slutade det med att de hängdes ut på en rad hatsajter, med ”dagar och nätter” av hatsamtal och mordhot som följd.

Den skrämmande episoden har inte bara aktualiserat det växande hot som högerextrema krafter utgör mot kritiska röster, utan också den fråga som Orrenius och Hamrud ville skriva om: varför flyr allt fler svenskar de etablerade medierna för att istället skapa sig en världsbild utifrån propagandan på rasistiska hatsajter?

I den diskussionen har en växande konservativ strömning inom högern fört fram den bisarra tesen att människor söker sig till hatsajter för att de etablerade medierna styrs av en trång ”åsiktskorridor” där vissa frågor – relaterade till invandringspolitik och mångkultur – helt enkelt inte får diskuteras.

Redan 2010 uppmärksammades bloggaren Julia Caesar av SvD-skribenten Per Gudmundson som ett exempel på hur allt fler söker sig till en ”underjordisk debatt”. Att Julia Ceaser inte vågar skriva under eget namn när hon anklagar svenska politiker för att ”våldta sitt eget folk genom massimport av muslimska män” sörjer Gudmundson som en ”förlust för det demokratiska samhället”. Det förklarar dessutom Sverigedemokraternas valframgångar.

Det intressanta är att ingen högerskribent någonsin skulle tala om andra extremister på samma sätt. Ingen konservativ debattör skulle hävda att ungdomar söker sig till vänsterradikala grupper för att de etablerade medierna inte tillåter en öppen diskussion om sådant som klassklyftor, imperialism och miljöförstöring. Eller att unga muslimska män söker sig till fundamentalistiska grupper för att de inte får utlopp för sin frustration över det sekulariserade samhället på något annat sätt.

Tvärtom brukar högern avfärda strukturella förklaringar till radikalisering som försök att ursäkta eller rent av legitimera extremism. För bara någon vecka sedan attackerade Per Gudmundsons SvD-kollega Ivar Arpi vänstern för att ”ursäkta islamism” genom att lyfta fram fattigdom, utanförskap eller arbetslöshet som bidragande faktorer till radikalisering. Istället bör ideologi ses som den centrala faktorn och ”extrema idéer motarbetas kraftfullt, utan reservationer,” enligt Arpi.

Det skulle verkligen vara kul att höra diskussionen mellan kollegorna Arpi och Gudmunson på Svenska Dagbladets ledarredaktion när deras olika perspektiv på radikalisering krockar med varandra. Jag ser framför mig hur en upprörd Arpi vill motarbeta Julia Ceasers motbjudande propaganda kraftfullt och ”utan reservation”, medan Gudmundson snarare vill analysera och förstå hennes popularitet som ett utslag av PK-elitens åsiktsförtryck.

Eller inte. För så konsekvent är sällan den nykonservativa svenska högern. Av någon anledning är det bara rasister – och inte vänsterradikaler eller islamister – som ska bekämpas genom att vi accepterar deras självbild som offer för samhällselitens åsiktsförtryck. Varför det är så kan jag bara spekulera om. Men kanske, kanske, har det något att göra med att bara Sverigedemokraterna utgör ett potentiellt regeringsunderlag för en borgerlig regering.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria