Recension


Utställning
Bamse 50 år
Var: Seriegalleriet, Stockholm
När: Till och med 10 februari

  • Redan på Bamses allra första sida introducerades många av de element som är bärande i serien 50 år senare.
Fria Tidningen

En överraskande färdig 50-åring

Bamse fyller 50 och Fria Tidningen går på galleri för att se de allra första rutorna med den snälla björnen.

Bamse fyller 50 år och jag beger mig ut i kylan till Seriegalleriet på Söder i Stockholm för att se deras hängning med de allra första Bamserutorna. Det är lätt att tänka att jubileumet har hamnat fel, med tanke på att Bamse som tidning föddes 1973, men det här är alltså de första serierna från Allers, där Rune Andréasson började publicera Bamses första äventyr. 1966 var också året då SVT sände de första Bamsefilmerna. Rune Andréasson ville tidigt göra animerad film och tog chansen när tv slog igenom på bred front.

På Seriegalleriet hänger en rad sidor ur den veckoföljetong som Bamse utgjorde mellan 1966 och 1970. Mycket är sig likt. Eller, allt är sig likt. Den som tänker sig att här se en tidig, trubbnosad Urbamse blir besviken. Han, och hans vänner, ser ut precis som de alltid har gjort. Redan på den första sidan introduceras några av seriens allra mest bärande element. Det är alla husen, det är Skalman och hans favorituppfinning mat- och sovklockan, det är Lille Skutt och hans morotsland, och självklart är det dunderhonungen och Farmor.

De flesta av de här äventyren skulle också Rune Andréasson komma att återanvända i senare Bamseproduktioner, vilket gör att man faktiskt känner igen det mesta även i handlingen. Bamse har ju sedan dess undergått en hel del utvecklingar, men troheten till de grundläggande elementen är i det närmaste total och det lär vara ett effektivt sätt att skapa trygghet för de små läsarna, som ju är själva målgruppen för serierna. Det har inte heller saknats intressanta berättelser för att låta Bamses grundläggande etik möta nya samhällsfrågor, till exempel brott mot kärnfamiljsnormen.

Bamses storhet behöver inte diskuteras. Han är en figur med samma kraft i den svenska litteraturkanon som Pippi Långstrump. Serierna har skapat debatt otaliga gånger, Rune Andréasson själv stod till vänster och det syntes också i serien. Samtidigt har den grundläggande ideologin i Bamse oftast legat åt ett ganska okontroversiellt, humanistiskt håll, sådant vi försöker lära alla våra barn.

I serierna från Allerstiden kan man redan se några av de mer märkliga drag, som Bamse burit med sig hela tiden. Till exempel det faktum att han fuskar och spelar fotboll med dunderhonung i kroppen, varpå vargen flyger all världens väg medan Bamses vänner står och skrattar.

En något mer överraskande händelse är när Bamse och hans vänner träffar de små figurerna tuttelutterna, som delar sig i två varje gång de säger ”tut”. Bamse, Lille skutt och Skalman sätter genast upp en föreställning med tuttelutter, för att tjäna en massa pengar på dem. Det är en idé som de tycks ha slagit ur hågen sedan dess.

I min närhet har Bamse orsakat både glädje och indignation. Medlemmar av djurrättsrörelsen har med jämna mellanrum hyllat och förbannat den snälla björnen och hans vänner. Bamse tog tidigt ställning mot både djurparker och cirkusar i några klassiska serier, och även de djur som inte blir fabelförmänskligade i serien blir hans vänner. Samtidigt är han långt ifrån konsekvent och farmors köttbullar är redan från starten en maträtt med mytologiska dimensioner i Bamsehistorien. Samtidigt kan man konstatera att Bamses nutida och skamlösa reklam för Kolmårdens djurpark gör ont i vilket gammalt djurrättshjärta som helst.

Fortfarande i dag skrivs det faktiskt artiklar på kultursidorna som diskuterar om Bamse är kommunist eller inte. En av mina personliga favoriter är annars David Liljemarks fina Bamsemanus, som gjorde Leif ”Loket” Olsson till en skurk, som med sitt lotteri lurade pengarna av folk, mitt under Bingolottos storhetstid. Det var en perfekt sätt att placera Bamse i samtiden med stora pedagogiska förtjänster.

Att Allers blev Bamses första hem var ingen slump. Redan 1941 hade Rune Andréasson, som 16-åring, fått göra sina första illustrationer i tidningen. 1944 publicerade han serien Brum - äventyr bland djuren i Allers, en serie om en björnunge, som levde i skogen.

Rune Andréasson fortsatte utforska björnkaraktärer med Teddy, som också var världens starkaste björn. Upplägget var inte helt olikt Bamse, även om Teddy inte behövde någon honung för att bli stark. Det ska dock ha varit ett för statiskt upplägg rent berättartekniskt. Den som är starkast jämt blir svår att besegra, som en Stålmannen utan kryptonit.

Bamse var med andra ord inte något förstlingsverk, utan ett omsorgsfullt frammejslat arbete. Redan i Teddy fanns till exempel kamraterna Lasse Skutt och Skalman med. Flera av dessa äventyr går igen i Bamse. Goda idéer är till för att användas.

Här finns alltså en magnifik historia att berätta och ur det perspektivet är så klart Seriegalleriets utställning helt otillräcklig. Det skulle behövas flera rum, massor med original, vittnesmål och återblickar på debatterna serierna har skapat för att göra Bamses historia rättvisa. Men det är uppenbart inte riktigt Seriegalleriets uppgift.

Det starka intrycket av att Bamse redan från start var en färdig serie är viktigt. Jag ska villigt erkänna att det är svårt att inte börja fantisera om att köpa ett av originalen som hänger i den lilla källarlokalen. Men kanske är den bästa hyllningen ändå att hålla ungarna hemma med en prenumeration, för att låta Bamse leva i tider då hans självklara humanism på allvar tycks få ett grundskott i det svenska samhällsklimatet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria