Inledare


Aktivism

  • Greklands avhoppade finansminister Yanis Varoufakis talar under lanseringen av den nya pan-europeiska Rörelsen för demokrati i Europa.
  • Ann Ighe
Fria Tidningen

Är demokratisk mobilisering i Europa möjlig?

Vad är chansen att detta blir en rörelse som tar fart? Det är oklart. Men vi har inte råd att helt avfärda det, skriver Ann Ighe om Democracy in Europe Movement (DiEM 25).

Är en stark, EU-kritisk men icke-nationalistisk vänster för europeisk demokratisering möjlig? Detta var den underliggande frågan på teatern Volksbühne i Berlin den 9 februari, då Democracy in Europe Movement (DiEM 25) lanserades. De flesta deltagarna sa ja, då alternativet är så mycket sämre.

För det är kris i Europa och i EU.

Kriserna har haft olika namn: Under senare år har vi haft ”Euron”, ”Grekland” – och nu ”Flyktingarna”. Samtliga kriser har gjort avtryck i många människors vardagsliv, de har synts på Europas gator och torg, men också på agendan hos EU:s olika styrande organ.

Ryktet om unionens förestående totala haveri må vara överdrivet: det ligger mycket i beskrivningen av EU som ett slags trög, anpasslig amfibie snarare än en koloss på lerfötter, som statsvetaren Daniel Naurin nyss gjorde i Göteborgs-Posten. Den europeiska integrationen kommer i många konfigurationer, inte i en monolitisk form. Ändå har den sina särskilda sårbarheter och problem.

Ur Eurokris och Greklandskris har en ny politisk personlighet uppstått – Yanis Varoufakis. Han gör nu, trots ett i någon mening grandiost misslyckande som Greklands finansminister i en vänsterregering med tydligt folkligt mandat men i princip inga maktmedel, ett allvarligt försök att skapa ett nytt europeiskt politiskt projekt: DiEM, Rörelsen för demokrati i Europa.

Lanseringen lades strategiskt i Berlin, med presskonferens, efterföljande samtal med inbjudna aktivister, intellektuella och politiker samt en avslutande kvällsföreställning med visning av en reklamfilm för projektet samt ett antal kortare tal. Varoufakis själv agerar moderator. Vältalig, med politiskt patos och one-liners. Kraven i DiEM:s manifest är enkla: Backa inte tillbaka till nationalstaten. Demokratisera Europa. Gör beslutsfattandet transparent. Bort från åtstramningen.

Vad kunde då alla dessa talare mer enas om? Att klimatfrågan är allvarlig. Att Syriza har misslyckats, men inte ska lastas allt för mycket för det. Jag noterar inget inlägg som inte talar om flyktingsituationen, det vill säga om den enorma skam som många känner inför alla dess gestalter: De döda i Medelhavet. Politisk oförmåga och tvetydiga budskap från EU-ledare. Fascism. Flyktingsituationen är just nu den främsta gemensamma symbolen för krisen – till både höger och vänster.

Kvällens talarlista är lång. Spanska Podemos är naturligtvis där. Det är färre kvinnor med än vad som borde varit fallet, men de lades tidigt i programmet. Die Linkes ordförande Katja Kipping var först. Caroline Lucas från de gröna i Storbritannien höll ett mycket bra tal. Många folkvalda, några aktivister. Sedan riktar Varoufakis sitt stora leende mot skärmen och Julian Assanges bleka ansikte dyker upp. Han får varma applåder och levererar en lam analys av läget, men framför allt en del om sin egen utsatthet och om Sveriges förbrytelser. Jag kryper ihop på stolen, men försöker hålla i minnet att jag måste vara tolerant och att även Manning och Snowden nämns.

Den slovenske filosofen Slavoj Žižek dyker upp på länk, och får beröm för ett föredömligt kort inlägg av den brittiske artisten och producenten Brian Eno, som också finns på scenen. Anslaget under dagen som helhet är alltså brett, inkluderande. Eventuellt till bristningsgränsen. Blockupy-aktivisten ger Varoufakis en regnbågsfärgad mössa och IG Metalls representant står på samma scen.

Vad är chansen att detta blir en rörelse som tar fart? Det är oklart. Men jag tror att många är eniga om att det inte är DiEM25:s framtid vi bör oroa oss för, utan demokratins. Vi har nog inte råd att helt avfärda det här. Och med ”vi” menar jag vänstern i mycket bred mening, kanske en och annan liberal, de tankeströmningar som är allvarligt oroade av fascismens rasistiska framfart och ökande folkliga stöd, av den sociala och ekonomiska ojämlikheten, av fortsättningen på åtstramningspolitiken och av den avlägsna och stela maktutövningen i EU.

Ett litet tag till är jag beredd att sluta ögonen och tänka på demokratin, jämlikheten och framtiden när män tittar beundrande upp på Julian Assange.

Vi måste göra flyktingsituationen till en symbol för det gemensamma. Tala om det som solidaritet, som befolkningstillväxt och utvecklingsmöjligheter. Kostnader finns, men de är också intäkter. Detta är avgörande, detta är det jag väntar på att få höra, i salongen på Volksbühne den här kvällen och alla dagar sedan sommaren 2015.

Fakta: 

Ann Ighe är redaktör för tidskriften Ord&Bild, ekonomihistoriker och gästkrönikör för Fria Tidningen.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria