Häpnadsväckande modern 1800-talsroman med extra allt | Stockholms Fria

Recension


Litteratur
Drottningens juvelsmycke (nyutgåva)
Författare: Carl Jonas Love Almqvist
Förlag: Modernista

Stockholms Fria

Häpnadsväckande modern 1800-talsroman med extra allt

För att beskriva den yttre handlingen i Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke från 1834 skulle en kunna säga att det är en historia om passion, svartsjuka och politiska ränker som utspelar sig i Stockholm vid tiden för mordet på Gustaf III. De två adelsfröknarna Amanda och Adolfine är trolovade med varsin adelsman, Ferdinand och Carl-Henrik. Förvecklingar inom gruppen skapar svartsjuka och misstro mellan de två systrarna och de två vännerna, men det är ingenting mot den passion som ska väckas i dem alla när den androgyna skådespelareleven Tintomara gör entré.

Historien präglas av ett tydligt, för att inte säga övertydligt, symbolspråk där de fyra älskande huvudpersonerna ständigt speglas i andra fyrtal såsom fyra strängar på ett instrument och fyra fångvaktare i en pjäs som också handlar om svartsjuka och passion. Vidare spelar de olyckligt förälskade kort med en kortlek som saknar hjärter ess.

Men att beskriva handlingen gör inte detta eklektiska verk, som blivit en klassiker och nu ges ut på nytt av Modernista, rättvisa. Almqvists roman är lika gäckande som sin egentliga huvudperson, Tintomara, som är berättelsens hjärter ess. Drottningens juvelsmycke (som fått sin titel av det smycke som Tintomara ”lånar” på slottet för att glädja sin sjuka mor) är en text som bjuder på extra allt – av allt. Den är en blandning av drama och prosa på ett ofta överdramatiskt språk, kryddat med tidstypiska franska fraser. Distansen mellan karaktärernas svulstiga språk och berättaren är dock tydlig och visar på en ytterst lekfull och medveten överdådighet från författarens sida. Det Stockholm som Almqvist skildrar känns på en gång mycket välbekant och mycket fjärran. Dessutom rent gotiskt med sina mörka gränder befolkade av spåkvinnor och mördare.

Men det kanske mest centrala temat är överskridandet av gränser: man/kvinna, civilisation/”vildhet”, galenskap/förnuft. I Almqvists romantiska och karnevaliska Stockholm dekonstrueras dessa dikotomier ständigt. Mest tydligt hos den mystiska Tintomara som ibland framstår som man, ibland som kvinna; men även hos de två systrarna Amanda och Adolfine som glider in och ut ur sinnessjukdom, liksom hos de två polerade adelsmännen som efter att ha konspirerat mot kungen flyr ut i vildmarken, slutar raka sig och får ett ”djuriskt” yttre som speglar det faktum att de kanske varit med om att planera något så bestialiskt som ett kungamord. Fast i själva verket sker männens förvandling, liksom de två systrarnas övergång till galenskap, efter att de båda förälskat sig i Tintomara.

Det är ett queert begär som både männen och kvinnorna försöker rationalisera genom att tolka Tintomara som det ”motsatta” könet. Själv utanför alla de kategorier som samhället organiseras kring blir hon (det pronomen som används om Tintomara i de stycken som skildras ur hennes eget perspektiv) den katalysator som visar på hur sköra gränserna är.

Drottningens juvelsmycke är med andra ord en roman som trots den stundtals kitschiga skräckromantiska stilen känns häpnadsväckande modern.

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria