• Åsa Wahlström Smith.
  • ”Det jag vill säga till andra människor som är papperslösa är: Bli inte hopplösa och var modiga!” – Kristin, 14 år. (Bilden är publicerad i studien ”Bli inte hopplösa. ­En studie om vardagsstrategier hos barn på flykt i en papperslös situation”.)
  • ”Mamma och pappa gör mig glad. När jag är orolig säger de att vi löser allting.” – Fia, 11 år. (Bilden är publicerad i studien ”Bli inte hopplösa. ­En studie om vardagsstrategier hos barn på flykt i en papperslös situation”.)
Fria Tidningen

Papperslösa barn får en röst i unik studie

Snart ska det slås fast i svensk lag att alla barn har lika värde. Samtidigt finns det barn i Sverige som ses som illegala och jagas av polis. Forskaren Åsa Wahlström Smith har följt 19 papperslösa barn under över ett års tid för att sprida deras berättelse vidare.

I den nyss utkomna forskningsstudien om hälsofrämjande vardagsstrategier bland barn i en papperslös situation har 19 barn mellan 6 och 17 år gamla djupintervjuats. När socialantropologen Åsa Wahlström Smith bestämde sig för att forska om detta tillsammans med barnläkaren Henry Ascher visste hon inte hur starkt hon själv skulle påverkas.

­– Jag har forskat och jobbat i Sydafrika och i Etiopien och sett bedrövlig fattigdom men det här var en av de svåraste moraliska paradoxerna jag upplevt. Under fältstudierna visste jag att det bara några gator bort från mig bodde barn som inte hade en säng eller tillräckligt med mat, berättar hon.

­– Vi har ett välfärdssamhälle och är ett väldigt rikt land men vissa grupper av barn är helt utanför. Visst, de har rätt till skola, sjukvård på lika villkor och tandvård som andra barn, men de är så extremt begränsade i sin vardag och är rädda hela tiden.

Studien handlar om barn i familjer som har sökt asyl men fått avslag, och som inte har kunnat återvända till sitt ursprungsland. De är beroende av att andra människor hjälper dem med bostad och olika förnödenheter. Eftersom de har ett avslagsbeslut och inte har rätt att vistas i landet finns en ständig rädsla att de ska bli upptäckta, tagna av polis och deporterade. Det handlar om barn som bär på en stor hemlighet och ett enda snedsteg kan sätta familjens hela framtid på spel.

­– Det finns en form av underliggande konstant rädsla och barnen är ständigt på vakt, berättar Åsa Wahlström Smith. Några pojkar berättade att om de bråkar så säger pappa till oss att vara tysta så att inte damen under ska bli rädd eller arg och ringa polisen. Föräldrar smyger i trappan och är försiktiga när de öppnar dörren. Man är ständigt medveten om vem man är och var man är. Barnen berättar om det här som att det är kläder som man ständigt har på sig och rädslan går inte att skaka av sig.

Alla barn som ingår i studien går i skolan. De måste i större utsträckning än föräldrarna förhålla sig till sociala möten och de ingår också i vänskapsrelationer som pågår i flera år. Oftast vet rektorn på skolan, kanske skolsköterska, kurator och även huvudläraren och ibland även några vänner. Men de flesta vet inte. Det gör att barnen måste kunna fatta sekundsnabba beslut.

­– En flicka som var 6 år upplevde att det stod en polis och tittade på henne på skolgården och började följa efter henne när hon gick från skolan och då tog hon snabbt beslutet att gå hem till en kompis istället för att gå hem. Hon tänkte att nu kommer de efter mig och då kommer de hitta min familj. Så även väldigt små barn har strategier och är medvetna om det här hotet.

­– Om någon frågar varför barnet är sjukt i år igen när det är dags för skolfoto, varför de inte är med på klasslistan eller varför de inte vill följa med till biblioteket har barnen en beredskap och en ursäkt eller förklaring som de måste kunna säga på en sekund. Det måste bli rätt, för hela familjens framtid står på spel. Det är så barnen upplever det.

En annan viktig strategi som barnen använder är att de söker utrymmen av normalitet för att kunna få en paus från den konstanta stressen. Det kan vara en aktivitet, till exempel att spela ett instrument. Men det går också att hitta utrymme även i de mest begränsade situationerna.

­– En tjej som hade en väldigt begränsad familjesituation satt vid datorn och på internet 4-5 timmar om dagen och samlade bilder på kvinnor i hijab och tittade på och samlade roliga filmklipp. Hon älskade också kampsport och kung-fu och tittade på filmer på det på internet och försökte lära sig. Hon sa att hon ville bli stark som Bruce Lee, säger Åsa Wahlström Smith.

Men även om barnen söker rum av normalitet kan det inte fullt ut motverka att deras hälsa påverkas negativt. Förutom att barnen har fysiska problem som ont i magen och huvudet, mår illa, har svårt att sova och drömmer mardrömmar kunde forskarna också se att barnen hade en väldigt hög emotionell stressnivå. Samtidigt hade de stor social förmåga att anpassa sig.

­– Alla har mer än en vän, ingen bråkar, ingen stjäl, ingen ljuger, ingen sticker ut på något annat sätt. Så de barnen vi träffade klarade av sin situation i stor utsträckning men det har ett väldigt högt pris. Många av de som har varit så kallade apatiska barn har ju tidigare varit gömda. Barn orkar ju inte leva under ständig press hur länge som helst. Och ibland kan det vara så att när man väl har fått uppehållstillstånd så klappar man ihop och orkar inte kämpa mer.

Det har aldrig tidigare gjorts en studie i Sverige eller utomlands där barn i papperslöshet själva fått berätta om sin situation. Eftersom barnen lever i en extremt utsatt situation förberedde forskarna noga deras deltagande i studien. En referensgrupp med både barn och föräldrar som levde i en papperslös situation fick vara med och ha synpunkter, berättar Åsa Wahlström Smith. Det var viktigt att barnen kände sig bekväma och att de kunde känna att de kunde påverka hur studien genomfördes.

­– Barnen uttryckte till exempel att det skulle vara roligt att vara med och att de ville leka och göra sådant som är roligt. Det var ett uttryck för behovet att ta paus från allt jobbigt och en strävan efter normalitet. Vi var ofta i stora lokaler där de kunde springa och leka och röra sig fritt. De är ju väldigt restriktiva i sin hemmiljö så det var viktigt.

Själva intervjusituationerna utgick också mycket från vad barnen själva tyckte om att göra. Det kunde till exempel vara att ett barn som tyckte om att rita fick berätta genom pappret hur de agerade i olika situationer.

­– Längre fram i studien träffade jag barnen individuellt och då träffade jag dem hemma hos dem. Vi åkte på utflykter och bad barnen ta kort på saker som gjorde de glada, arga, ledsna och trygga och så diskuterade vi det.

Men det var i början svårt att få barnen att berätta. Det hänger ihop med att barnen har lärt sig att tona ner sina behov och känslor för att skydda sina föräldrar, säger Åsa Wahlström Smith.

­– Barnen tar ansvar för deras mående i väldigt stor utsträckning och har berättat att om de är ledsna till exempel går de in på toaletten och håller en kudde framför ansiktet när de gråter och torkar tårarna innan de går ut. De vill inte visa hur dåligt de mår eller hur stressade de är för att det bara belastar föräldrarna mer.

Det var därför det var så viktigt att träffa barnen under lång tid, säger Åsa Wahlström Smith. Hela studien har pågått i fyra års tid och själva datainsamlingen med bland annat intervjuer pågick under ungefär ett och ett halvt års tid.

­– Självklart har dessa livsöden en väldigt stor påverkan på forskaren. I början av analysarbetet kunde jag bara relatera till de personliga berättelserna. När jag avslutat kontakterna med forskningsdeltagarna kunde jag börja analysera intervjuerna systematiskt.

Hur ser du på den problematiken i dag, att du kommer så nära som forskare?

– Det är en balansgång som man måste förhålla sig till hela tiden. Man kan se paralleller kring att hålla distansen i de personliga relationerna till hur vårdpersonal hanterar patienter och barn och deras lidande. Det handlar om empati, att förstå, att leva sig in i, men också att kunna distansera sig, ha ett helikopterperspektiv där man kan analysera det som sker och sätta in det i ett större perspektiv, teoretiskt och vetenskapligt.

Med bakgrund av det ger Åsa Wahlström Smith och Henry
Ascher flera rekommendationer i studien som man hoppas ska nå fram till politikerna. Det handlar om att papperslösa barn inte ska kriminaliseras och bli jagade av polisen och att barnen ska ha samma rätt till prövning för socialt bistånd som andra familjer och barn. Förra veckan träffade de också barn- och jämställdhetsministern Åsa Regnér (S).

­– Man hoppas att det leder till någonting, att det faktiskt kan bli någonting. Men tyvärr ser det inte ut så i dag, allt är hårdare än när vi gjorde studien, säger Åsa Wahlström Smith.

Hon pekar på de nya hårdare asylreglerna som regeringen vill genomföra som väntas slå hårt även mot papperslösa. Bland annat innebär det att uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter tas bort. Det asylskälet infördes i lagen år 2014 och syftade bland annat till att stärka barns rätt och har också lett till att många av de barnen som ingått i studien har fått uppehållstillstånd.

­– Samtidigt ska Barnkonventionen bli lag. Jag kan inte se något mer motsägelsefullt i hur man hanterar situationen. Så fort det blir en så kallad kris så tummar man på mänskliga rättigheter och det är otroligt skrämmande.

Fakta: 

Åsas tips på hur man kan hjälpa:

­– Alla i ett lokalsamhälle kan erbjuda något för att sänka trösklarna för barns deltagande i vardagsmiljöer. Detta gynnar alla barn i utsatta situationer, även de som lever i fattigdom, med hemlig identitet eller med missbruk i familjen. I ditt barns fotbollsklubb kan du hjälpa ett annat barn att vara med. Kan ni undanröja administrativa och ekonomiska hinder för att barnet ska få spela matcher? Behövs verkligen ett fullständigt personnummer för att få ett bibliotekskort eller vara med i den kommunala musikskolan?

­– Om man vill kan man också erbjuda sitt hem och en säng. Det är inte olagligt så länge man inte gör en ekonomisk vinning.

­­– Det är bra att vara medveten om att barn kan bära på stora hemligheter och att försöka vara lyhörd för det och att skydda barn i sin närhet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Hon blev hånad på asylboendet

Sirwan sökte asyl i Sverige men blev illa bemött av andra asylsökande. Nu hoppas hon på ett särskilt hbtq-boende för flyktingar.

© 2024 Stockholms Fria